- Du får ta på bältet annars kommer polisen.
Vore jag äldre hade jag kunnat uppfatta en lätt oro i min pappas röst. Men då, i sexårsåldern, var det ordet "polisen" som gjorde verkan och lyfte argumentationen till något större. Bakgrunden till att jag satte mig på tvären där någonstans i det sydtyska motorvägsnätet har bleknat bort. Förmodligen var det så enkelt att jag vid något tillfälle inte fått min vilja igenom.
Bredvid mig satt storebrorsan och hjälpte till, men säkerhetsbältet kopplades loss igen, lika snabbt som det sattes på. På. Av. På. Av. Jag skulle sannerligen inte ha det på mig och det verkade inte finnas något lämpligt parkeringsutrymme och jag kände att jag skulle segra. Detta skulle kunna gå.
Vi hade druckit vatten och hallonsaft i campingstolar nedanför husvagnsdörren, ätit ravioli på konservburk och jämfört fordon och dess egenskaper i en kortlek inköpt i München. Och nu denna upprivande dispyt. Världen såg ut att vara på väg att förstöras.
- Kolla.
Mamma tittade i den förlängda backspegeln. Hon pekade bakåt med tummen.
- Jo minsann, med blåljus och allt.
Pappa måste i lika delar ha ifrågasatt sitt medvetande liksom genuint förvånats över sin perfekta tajming.
Bakom vår kombi och vårt vit-beige-bruna mobila hem uppenbarade sig en polisbil. Vid det här laget satt mitt bälte prydligt i sin låsanordning, brorsan hade på min begäran assisterat. Jag svalde gråten och satt som ett ljus i bilstolen. Oskyldig och representabel.
Konstapeln körde upp jämsides och lade sig framför oss. Nu fanns det ingen tvekan, det var verkligen vi som skulle stanna.
Pappa saktade farten. Motorvarvet gick ner. Ettans växel. Stopp. Vindrutan ner. Jag tänkte på fängelse. Min blick var fastfrusen rakt fram.
- Hallo.
Familjesemesterfirare från Sverige på Autobahn. Trafikpolisen mötte gemytet, det bedrägliga lugnet i kupén. Åskovädret därinne hade just dragit förbi.
- Jag vill bara uppmärksamma er på att det är något som hänger ner från er husvagn. Det vore bra om det åtgärdades innan ni åker vidare.
Mamma och pappa klev ur. Trion följdes åt och polisen visade stället under husvagnens bakre del. De drog fram en list som lossnat till hälften och legat och svängt och studsat längs med vägen efter hela ekipaget. Den tycktes inte ha någon vidare funktion, i varje fall inte nu, så den kapades och trycktes in i husvagnens pentry så länge.
Mina syskon och jag lyssnade genom rutorna till några meningar och skratt som utbyttes. Allt hördes dovt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Polismannen gick förbi utanför och vinkade till oss, satte sig sedan i bilen och körde iväg.
När alla var på plats i vår bil och kunde fortsätta färden bröt tjuten ut. Mer än innan. Nu var skammen fulländad.
Den lade sig inte förrän vi en stund senare svängde av på en större rastplats där en vänlig lastbilsförare förbarmade sig och gav mig ett mjukisdjur. En grå råtta med stora ögon och röda öron. Den fick heta To.