Mitt i natten vaknar jag. Min högra arm finns inte. Känns inte. Hysterisk försöker jag ruska liv i min sovande man. 

- Vad är det frågan om, mumlar han yrvaket.

- Jag har fått stelkramp i höger arm, gråter jag. Jag måste gå upp och tvätta håret och  åka till sjukhuset. Johans hundvalp bet mig i handen igår. Så nu har jag fått stelkramp. Orden formligen forsar fram.

Min man ser ut som stort frågetecken. Skakar på huvudet.

- Lägg dig ner och försök sova. Du har inte fått stelkramp. Jag tror helt enkelt att det är dina nerver som spökar, efter allt som hänt.

Jag börjar sansa mig så smått. Tänker på allt som hänt. Vår hemska barndom. Missfall. Mammas sjukdom och död. Min femtonårige bror, som rymde till Köpenhamn, när han inte kunde hantera sin sorg. Mammas begravning, som jag ordnade. Hennes syskon som aldrig mer hörde av sig.

Vår flytt till en större lägenhet, för att mina bröder skulle kunna bo hos oss. Deras far som sviker. Låter oss ta det ansvar som egentligen är hans. Unga och nygifta får vi börja i fel ände. Med tonårsbarn. Det kostar. Och penningbristen är stor. Inget stöd någonstans ifrån. Listan kan göras hur lång som helst.

Ja, lugnar jag mig själv, inte konstigt att jag mår så dåligt. Till slut somnar jag om.

Dagen därpå ska vi åka och handla mat. Men först ska min man uträtta ett ärende, medan jag väntar i bilen. När jag sitter där, känner jag paniken som ett skruvstäd runt bröstet. Blir kruttorr i halsen. Tungan känns som om den inte får plats i munnen. Ena benet skakar okontrollerat. Jag skriker inombords. Kommer han inte snart, kliver jag ur bilen och försvinner.

Min man är strax tillbaka. Han ser inte hur jag mår. Jag har alltid varit bra på att hålla masken. Men känner att snart kommer jag att falla fritt. Orken börjar tryta.

Nu ska jag bara stå ut med mathandlingen. Det börjar bra. Vi packar kundvagnen full. När vi börjar gå mot kassan, slår paniken till med förnyad kraft.

- Ta vagnen, flämtar jag, jag måste ut härifrån.

Det känns som om alla människor sluter sig runt mig. Trycker på. Jag får inte luft. Ställer mig vid bilen och väntar, tills min man kommer med alla matkassar. Väl hemma andas jag ut. Jag är i säkerhet.

Jag blir rädd för att gå ut. Vill inte svara i telefon. Vill bara vara ifred. Måste jag gå in i en affär, kastar sig paniken över mig. Jag har aldrig förstått det här med panikångest. Nu vet jag vad det vill säga. Det var en läxa att lära.

Tjugofem års nedtryckta känslor måste ut på ett eller annat sätt. Jag reagerar helt enkelt som en normal människa. Jag är normal trots allt! Här ska all skit ut! Inga piller ska få dämpa flödet.

Några månader senare mår jag bra igen. Minnena kan aldrig städas bort. Men jag kan hantera dem. De kan aldrig mera kväva mig.