Man vänjer sig, det gör man alltid. Det är vad mormor alltid brukar säga, att tiden läker alla sår hur djupa dem än var från början. Jag önskar det stämde, att man kan vänja sig med känslan av att alltid vara iakttagen och rädd varje minut som sekund. Att den vars ögon alltid stirrar på en inte betyder något, att inte känna att den är där, eller rädslan när den står bakom din säng om nätterna. Släppar sina fötter eller vad de nu är längst golvet med dennes knall gula ögon stirrandes mot en och sina minst 2 meter långa svarta kropp. Du ser den överallt. Som om den var din egna skugga men du vet att det är något annat, något som finns i ditt huvud och som aldrig försvinner hur mycket du än ropar efter hjälp. Den kommer alltid finnas där, bredvid din sängkant som vid frukostbordet men stanken är nog värst. Lukten av bränt och mögel som fyller varje skrymsle som vrå och du kommer inte ifrån den. Hur mycket du än springer kommer den alltid att komma tillbaks.

Jag har haft den där varelsen vid min sida så länge jag kan minnas. Det är som att den vakar över mig, väntandes på att jag ska bli redo att bli tagen. Jag vill inte ens tänka på det, ha den där saken eller vad den nu är i mitt huvud. Hur den får min mun att bli alldeles torr och hur lukten får mig att nästan vilja spy.

Jag har slutat ropa på hjälp, jag har slutat be om hjälp för ingen annan vet att den existerar, bara jag. Den försvinner inte bara för att jag ber om det, den försvinner inte även om jag skulle blunda, för den är endel av mig. Den del som jag hatar, den del som tar fram mina värsta sidor och bara väntar på att få göra sitt drag.

Jag ville bara skrika på den, få den att höra min röst och den natten hade jag nog aldrig varit så rädd och skakig som jag var nu. Vinden lät utanför sovrumsfönstret och det enda min näsa kunde fånga upp var lukten av gamla nytvättade lakan medan min blick var riktad mot sovrumsdörren. Väntandes, väntandes på att den där varelsen skulle komma in genom dörröppning gav mig rysningar längst hela ryggraden men jag kunde inte röra mig. Skräcken paralyserade hela min kropp och höll mig i ett fast grepp medan jag hörde dörrens gnissel när den långsamt öppnade sig och den svarta varelsen sakta men säkert började synas i den mörka dörröppningen. Det var som att den dansade fram längst golvet utan att göra ett enda ljud och dens stora kropp och armar fyllde rummet. Lukten av de gamla nytvättade lakarna försvann och byttes ut till mögel och bränt.

Mitt mod om att en gång för alla besegra denna varelse försvann och fruktan över denna stora svarta varelse började sakta krypa sig fram inom mig. Jag hade aldrig hört dennes skrik innan förens denna natt och det ekade i mitt lilla rum och fick varje hårstrå på min kropp att resa sig. Den ville ha mig och jag var redo att bli tagen.