Ett barn gungar, för att det är en kul sysselsättning, det är vad föräldern uppmuntrar barnet att göra!
Men en människa som gungar fram tillbaka, kanske ett Tics, men för mig, när jag var sjuk, var det en trygghet att gunga fram och tillbaka, det kändes som om jag var omfamnad och att "föräldern", denna osynliga kraft, höll om mig, som en kärleksfull förälder bör göra, när någonting är svårt för barnet!
Och jag vet inte om fler än jag gör det, men jag tror det!
Om man blir övertrött, och inte märker det själv, så börjar man gunga sin kropp fram i allafall, innan man slås av insikten, att man borde nog gå och lägga sig! :)