Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skräcken med de blåa ögonen

Jag tror det var hans ögon, hans magiska blåa ögon som fick mig att fastna i hans fälla. Just den blicken som ger en fjärilar i magen och som drar en emot hans famn.

Vart jag än befann mig kunde jag se dem där blåa ögonen som om han vore där. Det kändes som tiden stod still varje gång vi var på varsin sida av dem där skärmarna på telefonerna som varje gång vi träffades. Jag visste bara inte vem han var eller rätt utsagt vad han var. Att det monster som lurades under den där förklädnaden snart skulle komma fram, men det skulle också vara försent...

Vi skrev, vi skrev i veckor som blev till månader som blev till år, och allt kändes så bra som att allt klickade. Som om jag kände honom, kände hans inre men jag kunde inte ha haft mer fel. För där bakom, bakom all den där förklädnaden och skådespeleriet fanns något annat. Ett monster som snart skulle visa sin sanna identitet och skräcken han var.

Det var den där sena söndags kvällen som vi skulle träffas. Vid skogen som alltid luktade bark och gräs och man kunde alltid höra fåglarna kvittra.

Vit klänning, det var det jag hade valt med ett par vanliga sneakers men han kom aldrig, det kändes som jag bara stod där och vänta på att få höra hans bil komma rullandes längst skogsstigen. Pling, telefonen vibrerade i handen och hans namn stod på displayen. ”Jag är i skogen, följ bara stigen”. Det var allt som stod och jag löd smst så dum som jag var, för vad var det värsta som skulle kunna hända?

Ett par blåa glittrande ögon var det första jag såg när den lilla smala stigen jag hade gått på började försvinna in mot en öppen grön äng. Doften av blommor och gräs och känslan av lycka spred sig genom hela min kropp medan jag gick mot hans öppna armar.

Det var i den kramen som hans sanna jag verkligen visade sig och monstret inom honom tog sig ut och grep tag om min kropp. Jag kunde inte röra mig, hans vassa klor som skar sig in i min rygg och hans värme som förvandlades till kyla. Kyla som var kallare än de mörkaste vinterkvällarna och klorna som borrade sig in längst min ryggrad för att skapa smärta. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte ropa på hjälp, bara låta denna varelse ta bort allt som jag en gång var och suga ut den sista kraft jag hade kvar i min kropp.

Sommarsolen blev till mörker när jag föll till marken inbäddad av ängens höga gräs i en pool av mitt egna blod. Jag kunde fortfarande se dem där blåa ögonen även fast jag nu visste att bakom de där magiska, underbara ögonen existerade en varelse som var allt annat än mänsklig innan jag tog mitt allra sista andetag.




Prosa (Novell) av Emelie Johansson
Läst 291 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2018-06-03 00:00



Bookmark and Share


    ej medlem längre
mm ;)
2018-06-10

  Fulbergarn
Väldigt lättläst och snabbfångat
2018-06-03
  > Nästa text
< Föregående

Emelie Johansson
Emelie Johansson