den där känslan som aldrig suddas 

den likt tatueringar man vill ta bort

men det finns inte medel att radera

i den lilla verkligheten hjärnan är sitter en evighets vimmel av minnen som kopplas runt av synapsernas system. där i detta system har det blivit devalvering, och växlande rätt kommer det inte att bli. alltid kopplas fel valuta fram till själva huvudkontoret och matematiken går inte ihop. det är rena rama Rolf ... 

smidandes hamrandes spikandes försöker hjärnan febrilt att få ihop det. dock låter man där man går som en vandrande nöjespark. fast egentligen är hjärnan fylld av svarta ogenomträngliga mörkläggningsgardiner som bara håller ute ljuset. allt som man någonsin skulle behöva kommer aldrig till en. men ändå vill kropp och knopp jaga fram som om allt var perfekt och på topp. vad är det för mekanismer som skapar livslögnens grogrund. jag har alltid undrat varför jag ser så nedrans glad och pigg ut när foten värker så jag gråter inombords. eller varför jag går omkring och ser så himla fräsch ut när jag har fyrtio graders feber och sänkan är skyhög. varför ska det vara så för? ... 

synapskolapps och kopplingsfel... jag cyklar emot centrum där en hund med ägare har noll koll på kopplet som jag trasslar in mig i då voffsingen tar ett skutt rakt ut. det blir svårt att koppla av liksom i sådana situationer. man tvingas att ständigt hålla reda på andras val och beslut då de själva kammar noll. där står man sedan med trasiga händer och hål i byxorna och har kissat på sig mitt i allt ståhej. får man då någon sympati av hundägaren tror ni? nej såklart inte, man är ju en sådan där fartdåre som borde skaffa glasögon enligt vederbörande. det var ju bara det att jag inte ens rullade utan balanserade i väntan på att personen skulle reagera på ringklockan jag nyss använt. men sådan är den här otrolige människa svensken. vi blir ständigt upplysta om vår opasslighet och dåliga tajming. vi är ju så bra på att hitta fel men hittar man rätt är det också fel.

på min cykel kan jag nu mer inte cykla. inte heller får jag simma eller jogga för att ta mig fram. allvarligt skadad i nacke axklar och rygg samt handleder och knän kasserades jag totalt vid invändningen emot att det var djuret som hoppade fram i hög hastighet. detta var en kränkning enligt ägaren till den lilla "oskyldiga" hunden. kopplar man inte är det alltid någon annans fel har jag nu förstått. men såklart var ju detta bara en ond dröm och jag vaknade med förskräcklig huvudvärk.

på stan idag såg jag hundarna med sina långa slingrande koppel och stod still emot husväggen. kändes som en dröm varnat mig för att om några kopplar så är det inte säkert att andra kopplar. i samma tanke kom en okopplad vovve emot mig i full rulle så ja sprang allt jag förmådde. självklart kom jag då emellan ett sådant där "snöre" dvs hundkoppel och jag och hunden for och flög som vantar hit å dit. det var någon annans förträfflighet och ignorans som blev mitt fall. nu ligger jag och kippar efter andan på en sjukhusbädd. jag lever men det är knappt. respiratorn har de tänkt koppla ur om jag inte visar att jag kopplar upp.

 det är tur det bara var i författarens fantasi som allt detta kopplades fram... :)