I

De som sa

att jag inte längre

kunde leka

visste inte

att jag slutade

kalla livet en lek

den våren

när blommorna rodnade

längs skogens stig

och andra röster

viskade där uppe

i trädens kronor

II

Mina steg

blev längre

när himlen vidgades

och regnet kom

som sköljde glömskan

från berg och dalar

III

Växte upp

grönskade

som den späda eken

visste inte längre

vägen till bäcken

och grodrommen

kände orden dala

från lövverket

mot den blöta huden

Och det som varit

fanns inte

längre

IV

Åren går

i sällskap med minnet

av öppna gläntor

i känslan

av att ha varit

en annan

för vilken ordet lek

var stunden

i solen

och frågan var

om att få dela den

med de andra

V

De andra:

de som säger

att leken är över

de som inte såg

blommorna

längs vårens stig

och gick  före

för att bli det

som kallas vuxen

Vi sa aldrig hej

vid skogens

vägskäl

när vi valde riktning

och trodde

på mötet bortom

VI

Jag hör er

och jag förstår

att allt förändrats

att leken nu

är kött och blod

och vuxet allvar

men jag tog

stigen genom

andra dalar

och jag såg

harar och rävar

och hörde duvan

och växte ur

kroppens skal

vid svala vatten

VII

Ingenting är bättre

ingen vardag

är den andra lik

och lek är

kanske tid

eller pengar

och lyckan finns

hos var och en

som söker den

Men ni som är

de andra

såg aldrig

när blommorna

började brinna

i vårens tid

en gång

för länge sedan

i lekens stund

VIII

Det är på allvar

och jag möter er

vid fors och träd

vid göl och bäck

när helst ni vill

att vi skall leka