vi sitter under kastanjeträdet
gårdens vårdträd
ditt älskade skötebarn

gång på gång återvänder vi dit
under dessa klibbiga knoppar som
sträcker sig uppåt
i väntan att himlen ska tända dem

dina händer vilar
din blick vilar
en väntan i förtröstan

handens ådernät
är som livet i lövets nerver
min ursprungskarta ritad
för länge sedan

när bestämde du dig för att våga
när tog du steget

vi sitter under trädet som inte finns
bara i våra tankar kan vi se
kastanjeljusen tändas i dess krona