Jag kastade aldrig den där studentmössan i luften.

Jag åkte aldrig något flak.

Fick aldrig någon ”skumpaflaska” om halsen

Sommaren kom ändå.
Den var förstås ljuvlig som alltid

Och

Mitt avhopp cementerade väl min tonåriga trots.

Min då ovilja att foga sig i ledet.

Att gå sin egen väg var viktigt. Avgörande.

Ingen bestämde över mig.

Jag ville vara fri.

Jag skulle satsa på idrotten. Jobba extra. Tjäna pengar.

Leva livet.

Med perspektiv på mitt beslut. Mitt ställningstagande. Åren har ju gått.

Ångrar jag nog ändå trots allt mitt val.

Att gå ”i mål” med kamrater och att
Förenas i glädje.

Förevigas på kort. Ta del av vårt lands kanske finaste ”gåva” (studierna) är en ynnest som jag dåraktigt nog fnyste åt och kastade bort.

Det var fel. Jag valde en krokig, hårdare, väg. Åt min dotter önskar jag en annan riktning en rakare sådan, där Sommaren en vacker dag, när hon är stor nog, inleds och kröns med en studentmössa i handen som hivas i det ”blå” under unisont jubel.

Den möjligheten måste hon ta. Det är hon värd.