sedan jag stängde dörren
om mörkret
kastade nyckeln
lät den sjunka till botten
om det nu finns någon


har solen gått i moln
och jag känner inte igen mig
kvarteren känns främmande
människorna är skuggor
eller är det jag som är osynlig


jag vandrar vidare ändå
under mina fötter krasar det
jag går på skärvor av minnen
några bra men de flesta suddiga
vi var men var vi någonsin bra


varje andetag gör ont nu
utan dig gör hål i mig
jag kan inte stoppa tiden
den går ifrån oss
liksom jag går ifrån dig


och jag fortsätter gå, gå, gå
med masken på
ler, ler, ler
och gråten gråter inuti
ett stilla regn