För några månader sedan låg det is när han promenerade förbi stadshuset, nu glittrar det i vattenytan. Han andas in en doft av grus, körsbärsblommor och avgaser och förväntan. Det där kalla och mörka längst in i magen smälter lite långsammare än isen, men lite bättre blir det faktiskt. De ska ses i Rålambshovsparken, ta en promenad. Han har märkt att han tänker lite långsammare och lättare med henne, det är inte så svårt att andas eller existera när hon är med. De stora gräsmattorna mitt i stan har alltid gjort honom ganska lugn, här kan han tänka sig att smälla upp en filmduk och ligga i gräset och bara vara. Han brukar göra det, de brukar göra det tillsammans. Sitta med en flaska vin, några öl och se på film. Efter en stund blir det kallt och jävligt, men det är ändå speciellt att vara mitt i stan och bland så många andra människor och få försvinna in i en annan historia. När hon inte hör av sig på några dagar tänker han inte på det, tills hon gör det igen, och då förstår han att han saknat henne. Men när hon går slappnar han av och kan krypa in i sitt skinn igen. Hon skalar av honom så mycket ibland.

Hon vänder sig om när han går över grusgången. Hennes blonda hår blänker i solen och under den gröna tröjan ser han konturerna av hennes bh. Han önskar att han var ett barn igen och bara fick springa mot henne och putta ner henne i gräset så de kunde rulla hela vägen ner till vattnet. Istället ger han henne en kram, håller henne nära, länge. När hon drar undan sina armar ser han in i hennes ögon och suckar.
- Är du ok?
Han nickar och lägger en arm runt hennes axlar. De promenerar längs sjön och småpratar om allt mellan himmel och jord. När de kommer fram tar hon tag i hans hand och leder upp honom i trapphuset. Han försöker låta bli att titta på hennes rumpa på väg upp till hennes lägenhet. Han slår sig vant ner i hennes gröna soffa och tittar när hon går in i köket.
- Vill du ha te?
- Ja tack.
Milton kryper fram under soffan och klättrar upp i hans knä, han står och stampar och gräver ner klorna i låren en stund innan han kurar ihop sig och lägger sig som en varm kudde på hans ben. Han kliar katten bakom öronen och känner att det faktiskt är helt ok att gå i terapi om han kan bli så här omhändertagen efteråt. En katt, en kopp te och en fantastisk tjej. Tänk om han skulle våga säga det till henne, hur viktigt hon är för honom, hur glad han är att han har henne i sitt liv. Den gröna tröjan lyser i det dunkla rummet och konturerna av hennes kropp syns ännu tydligare, hon ställer ner kopparna på bordet och ler mot honom så han smälter till en liten pöl. Hur gör hon det här?
Ångan stiger från kopparna, hon står där och tittar på honom. Skulle han kunna rita hade han velat rita av henne precis där hon är just nu, hade han kunnat fota hade han tagit en bild och sparat den i en ram bredvid sängen. Skrev han dikter skulle han förklara precis hur vackert hennes hår faller över axlarna, hur ögonen glittrar och hur han också vill få göra som Milton och smeka sig runt hennes ben för att komma så nära som möjligt.
- Du, jag tycker om dig. Du vet det va, säger hon och sätter sig i soffan bredvid honom.
Hon låter handen vila på armstödet bakom honom, så hon skulle kunna leka med hans hår, men det gör hon inte. Han vänder sig mot henne, har inte hunnit med i tankarna. Inte hört vad hon sa. Ett leende sprider sig från magen, ett fånigt, tramsigt leende som skulle berätta allt han inte vill, kan och vågar säga. Han sväljer, önskar att han vågade ta hennes hand och säga att han tänker på henne varje vaken minut.
- Tack, säger han.
Hon drar tillbaka handen och tar en klunk av teet, det är fortfarande varmt och bränner hennes tunga. Ögonen tåras en aning, hon sväljer och låter bli att titta på honom. Han märker inte att hon vänt sig bort, han försöker förstå klumpen i magen. Terapin gjorde ont, den gör alltid ont. Men det här det känns på ett helt annat sätt. En ovan känsla, en smärtsam verklighet. Varför tycker hon om honom? Han vill smeka hennes hår, vara tillbaka i stunden när de gick längs strandpromenaden och hans arm låg så självklart runt hennes kropp. Då kände han hjärtat sakta in och andningen bli lättare, bara av att hon var nära. Hon gör livet så vackert ibland, och helt omöjligt nästa sekund. Vad vill hon att han ska säga?
- Jag är inte van att bli omtyckt, att få höra det, säger han.
Milton har hoppat upp i soffan igen och borrat ner sig i sin mattes knä, hon kliar honom bakom öronen och säger tyst som en viskning.
- Du måste tycka om dig själv först.
- Gör du det? Frågar han.
Hans tekopp står kvar på bordet, den ryker inte längre. Hon har inte tänt ljusen som hon brukar göra, kanske glömde hon det, eller så kändes det inte viktigt idag.
- Jag sa ju att jag tycker om dig.
- Men du. Tycker du om dig?
- För det mesta. Jag tror ibland att jag tycker mer om mig än vad du tycker om dig.
Han sväljer en klunk te för att hinna fundera på vad hon precis sa.
- Är det viktigt för dig? Att jag tycker om mig själv? Säger han sen.
- Det är klart det är viktigt, men inte för min skull. För din skull. Tycker du inte om dig själv kan du aldrig tycka om någon annan. Du kan inte leva för att leva för andra, du kommer till slut att hata dig själv för att det är lättare att hantera livet så.
Hon har vänt sig mot honom, fortfarande ligger katten kvar i hennes knä och spinner.
- Jag hatar inte mig själv. Mycket tycker jag om. Men jag tror inte att jag känner mig själv.
Det var det de närmat sig i terapin, att han inte vet vem han är när han är själv. Han vet bara hur han anpassar sig till att få andra människor att tycka om honom. Det enklaste sättet att bli omtyckt är att ta hand om någon annan. Det lärde han sig när han var liten. Men hon vill inte bli omhändertagen, han får inte göra det med henne. Han känner inte sig själv när han är med henne. Han är tyst länge, så länge att hon förstår att det är slutpratat, men hon vill inte att han ska gå, även om han inte längre vill prata med henne vill hon ha honom där.
- Ska vi se en film?
- Det låter bra.
Hon hittar en fransk dramafilm som han borde gilla och de sitter där. Sida vid sida, med katten mellan sig och säger inget mer. Hon ställer fram en skål med chips efter en stund och när filmen tar slut erbjuder han sig att diska men hon avböjer. I hallen ger han henne en kram, en lång, varm kram.
- Tack, viskar han vid hennes öra.
Hon sitter i köksfönstret när han försvinner över gården och bort mot andra änden av staden. Magen börjar kurra och hon öppnar kylskåpet, en burk soppa står kvar från igår. Hon micrar den och äter fort. Röker några cigaretter ut genom balkongdörren och blåser ut röken i en suck. Så fort han lämnar henne skapar han ett tomrum, en obeskrivlig smärta men också en lättnad. Det är lättare att andas när han inte är där.