Jag stannade aldrig för att beundra tornseglarna, måsungarna och kastanjeträden, utan gick hem och två gånger ringde telefonen. Jag svarade och i det ena samtalet hette det att det, det ena med det andra, var tur att jag bara råkade nämna, tur för oss, sades det, fast jag visste att jag hade en tydlig på förhand ifylld agenda, ett ärende - vad det handlar om, ärendet, är inte viktigt, nej, avbryt mig inte - vilket jag valde att med skärpa påpeka, för att inte vika undan och glida bort, hukande i diset, i sly. Kan tänkas, ja, med en viss onödig eftersläpning, men ändå. I jazzen är det coolt och heter synkop, här är det bara brist på tajming och stavas trä och mossa. Och så frågades det om jag var sentimental, när jag förmodades vara vemodig eller ledsen, men kanske var just den vänligheten igår, inte idag, det hör inte hit, men jag fick lust att nämna det, jag gör ju vad som faller mig in, har inget ansikte att tappa, tycker inte om att tävla, är en narr, selektivt funktionshindrad, ett hjon och dödlig. Sentimental! Sentimental är ingen känsla, det är ett påhitt, en pålaga. I det andra samtalet påstod man, inte undrade om, att jag, just jag, var alltför rädd för att dö. Vad jag nu ska göra åt det.

*