Var är det landet, närmast himlen?
  Där stjärnorna kan plockas för hand.

Där himlen till horisonten är ogiltig till konkurs
    och solen sprinkler med den trasiga tungan
  Avrundad till läppens horisont,
då när solen stiger uppåt
Och sedan bluntly av klättringen,
sätter sig ner solen och skapar sedan en dans
  På rak utan ord, på himmelens kant.
Kupolen mellan de oändliga blåa läpparna
  På himlen har ett smart leende.
Denna konstanta rörliga solenergi fascinerar mig,
  Liksom månens magi i alla feminina former,
  Griper henne, när hon blir full, som en feministisk bestämd.
De magiska nordiska sommarnätterna är heliga
  När månen kastas i avgrunden,
vilket orsakar solens plats att glida
  På andra sidan templet utsätts för synden;

                                             ***

I long for a place where heaven is full of stars.

Where is that country, closest to the sky?

 Where the stars can be picked by hand.

Where the sky to the horizon is invalid to bankrupt
   and the sun is sprinkling with the broken tongue

 Rounded to the lip's horizon,
then when the sun rises upwards

And then bluntly of the climb,
sets the sun down and then creates a dance

 On straight without words, on the sky's edge.
The dome between the infinite blue lips

 On the sky has a clever smile.
This constant moving solar energy fascinates me,

 Like the magic of the moon in all feminine forms,

 Grabs her, as she gets drunk, as a feminist determined.
The magic of Nordic summer nights is holy

 When the moon is thrown into the abyss,
which causes the sun's place to slip

 On the other side of the temple, subjected to sin;