Avsked 2
Grodan
Grodan
Plötslig ser jag den, den lilla grodan. Brunspräcklig, blank och flyende från mina händer som slutligen sluter sig om den. Grodan spretar och försöker att komma loss men är obönhörligt infångad. Jag bär hem den och stoppar den i en glasburk där jag kan se på den. Den sitter helt stilla, nästan som död på burkens botten. Han är nog hungrig, tänker jag, och skyndar ut för att hämta gräs och blad. Öppnar burkens lock och lägger ner gräset och bladen samtidigt som jag talar till den att nu kommer det mat. Men den lilla grodan sitter lika orörlig som den suttit sedan den kom in i burken. Jag är så lycklig, jag har en egen groda. Han skall bli min kompis och jag fantiserar om vad den lilla grodan kan göra tillsammans med mig. När jag hör min mamma komma hem från affären springer jag till henne och ropar;
Vi går till mitt rum och jag visar stolt upp min groda. Mamma tittar och lågmält säger hon:
Jag tänker och funderar, men hittar inget svar, allt blir tomt.
Känslorna svallar i mig. Släppa den groda som jag så länge försökt att fånga och nu vill mamma låta den hoppa tillbaks i dammen.
Hon tar upp burken, tar mig i handen och så går vi sakta ut, bort mot dammen. Mamma ställer ner den på marken och ber mig öppna locket. Men tårar rullande nedför mina kinder, lyfter jag av locket och skakar försiktigt ut grodan, ner i vatten i den lilla dammen. När grodan kommer ner i vattnet simmar den snabbt iväg mot friheten.
Jag tittar på grodan, med en klump i magen och med tårar i ögonen, håller mamma hårt i handen och ropar med svag röst.
Med tankar om pannkakor och grädde blev vägen hem lite lättare och snart hade sorgen om att ta avsked till grodan förbytts till något fint. Jag hade gjort en groda glad och lycklig när den fick sin frihet att simma i dammen och kan hända skulle jag få se den igen.
Övriga genrer
av
Nils-Robert
Läst 471 gånger och applåderad av 17 personer Publicerad 2018-06-12 23:12
|
Nästa text
Föregående Nils-Robert |