vandrar i strandens ebb

håller ett skrynklat segel i hand

allt detta tyngda sjunker in i grund

tvagas med kärlekshänder

hus lyfts upp till ytan

skimrande rena

värmer de kommandes ögon

kattfolk gnistrar

lapar månmjölk

de ser

templet lyfta slöjan

följer lotusblommor svävande

renhet

sluten i bur är

själsdjuret

känslan kvider släpp mig ut

molnhand sträcks till

låser upp insikt

släpper ut

skimrar

gör människan

djuret spinner godhet

jag minns floden

de vindfyllda

seglen

och när tystnaden gnagt av huden

kan själen framstiga ren

ansikten

ansiktsoblater

lagda på tungans språk

smälter i regn

lagda steg

spår i marken

siarsjöar viskar närvaro

vindens skugga

hon rör vid ansiktsovalen

lyfter blicken

aftonen andas in

dagens regnbågstoner

andas in dem

i smältdegelns seende glöd

vindens skugga blåser lätt

eldblad

omfamnar det givna

vindens skugga skimrar

häller koppartoner

i aftonblommans öppnade syn

skrudar stadens distankar

med koppargirlander

vindens skugga

ikläder sig akvarelldräkt

med mjuka penslar

alltmedan askgrå förtäljer

eldbladens dofter

snubblar

drabbas av svindel

baddar pannans tankestråk

med aska lyft ur eld

är detta

verkligen

mitt hem

hemmahörighet

vibrerande

vaknar

lobens

syn

regn sköljer lagt tak

ur jorddjupa stiger höjd

detta segel steg en gång upp på stranden

den strand havet håller i sin hand

detta segel

håller mina färger i vindens andning

du

säg aldrig mer

att jag skall drömma toner av är

du känner inte piskans slag

hur den var gång jag drömmer

randar min böjda rygg

ändå

än då

sätter jag mig

ett mig

i tynande akvarelldräkt i månens hand

ett segel i månens hand

målar ett solsegels kommande

drömmer där ögon ej ser mig

bäst så

vänder mitt ansikte in i regn

där för vindarna min skugga

till solvarma klippor

sött möter salt

vad är vad

minns hur jag slöt mina ögon

öppnade

mitt ansikte rördes av vinden

och havet

det var så vackert

sommarfolken var så vackra

händer i händer

hand i hand

lekande barfotabarn med glitter

med rosenkinder

ja det var så vackert

de var så vackra

och havet är vackert

och de är vackra

i månhanden hörs havet

gråt inte

fäll inte upp det där

paraplyet

för ser du

jag är

det höljande paraplyet

drömmer där ögon ej ser mig

bäst så

jag faller ur bilden