Du måste tycka att jag är så lättlurad.
Du ler och säger saker som låter bra.
Och jag
Jag studsar hem med dina löften brinnande i mitt bröst.

Och lika lätt som du glömmer mig
Börjar jag övertala mig själv.
Inbillar mig själv att den här gången gör det inte ont.

För jag vet ju egentligen.
Och du sa det så högt och tydligt att jag borde reagerat.

Du sa att du är en dålig kille.
Och utan att tänka en extra sekund så protesterar jag.

Hur kan du vara dålig om du accepterar mig på det sättet du gör?
Hur kan du vara dålig om du så fint ser mig som mer än ett objekt?
Hur kan du vara så dålig när du säger åt mig hur allt ligger till?
Hur kan jag fortfarande vara så naiv och förneka sanningen när du så klart
och rent
(äntligen)
serverar den på ett silverfat?

Och igen så är det mitt fel i slutändan.
För du kommer alltid att vara en dålig kille och jag kommer alltid att hävda motsatsen.