Jag är inte helt säker och ingen har jag att fråga.
Men jag tror att jag var sex,i alla fall däromkring.
Stadsungar skulle på kollo och jag var en av dem.
Någon måste ha mutats,jag måste väl ha varit på tok för liten!
Jag minns i alla fall hur vi grävde i sanden,ända till Kina skulle vi.
Jag minns när vi ropade blodet droppar och alla grät av ett total kaos av skräck och hysterisk glädje.Jag minns baden i sjön,även om jag mest stod vid vattenkanten och tyckte att hela sjön var läskig.
Också var det den där verandan som vette runt hela huset.
Verandan där alla måltider intogs.
Matmor var stor,ja i min värld var hon gigantisk.Med vitt förkläde och håret i knut.
Aldrig såg vi henne le.
Så kom den där kvällen när en tallrik spenat sattes framför mig.
En efter en försvann de,de andra kolloungarna.
Tog sina tallrikar och tackade matmor för maten.
Jag satt kvar,till slut,helt ensam.
Spenaten hade kallnat för längesedan.
Du går inte härifrån förrän du ätit upp!
Men då fick det väl bli så.
Det skulle vara lägereld på kvällen vid sjön,gitarrklink och sång.
Kolloungarna sprang tjoande iväg,matmor vaggade efter med en bricka.
Jag såg de där tjocka leverpastejmackorna och kände doften av gurka när hon vaggade förbi mig.
Brickan var tom när hon kom tillbaks.
Hon tog min tallrik med den kalla spenaten och skickade mig i säng.
I den mörka salen i min kollosäng hörde jag ljudet av gitarrklink och sång.
Och fast att magen kurrade och doften av leverpastej hade borrat sig fast somnade jag med ett leende.
Jag vann.