En nästan unken doft av tång
trubadur som sjunger en sång
släta klipphällar som sittplats
brasved som nära oss staplats

en sydöstlig avsvalkande bris
vid horisonten skymtar vi dis
vag hägring av girande skepp
bleknar diffust släpper grepp

långt i fjärran hörs stojet i byn
ligger ner och blickar mot skyn
afton nalkas stjärnorna blinkar
fyr som vägleder då likt vinkar

strax äntligen dags börja grilla
nyfångad sik flesta verkar gilla
nyper i armen jag ej fantiserar
himmelrike på jorden existerar

min trolovade är alldeles intill
stoppa tiden något vi båda vill
tänk att få måla denna känsla
ögonblick i nuet kunna pensla

bara vi slapp vår usle trubadur
gör ej skillnad på moll och dur
devis att ormar krälar i paradis      
en gammal sanning nu i repris

trycker in en sikjävel i hans hals
nu han då skränat sin sista vals
gurglar som fluortant från förr
spöar honom med drivvedsdörr  

knycker hans plastiga EPA-gura
polarna börjar nu le ej mer sura
slår den i hans tondöva kranium
han vinglar vidare alldeles stum