Nu återstår endast fyra dygn.
Men det vet vi inte då
och det hade inte spelat någon roll
för vad kunde vi gjort annorlunda?
Vi kan inte längre infria löftet.
Mamma får byta ut sin egna säng
mot en sjukhussäng,i ett litet kalt,sterilt rum.
Vi ber om ett större rum.
Orealistiska dagar som om vi bara är statister i ett rollspel,går omkring och spelar våra roller
ungefär som att snart är det slut och då åker vi
hem igen,alla tre tillsammans.
Sista dagen,sista kvällen,så mycket besök,vänner,släkt kommer och går,mamma äter glass,massor!Skrattar,skämtar.Situationen är inte normal.Ingenting,absolut ingenting är normalt.
Inatt ska ni sova hemma,säger hon.
Så kommer ni tillbaks imorgon,utvilade och utsövda.
Det är nästan midnatt och hon kör verkligen ut oss,nu är hon trött,alla besöken och proppmätt av glass.
När jag kramar om henne,önskar henne godnatt,viskar hon i mitt öra.
Vad du än gör,skriv inte på några papper.
Och än idag undrar jag över,om hon somnade in den natten,fylld av ångest och oro för mig..