Stigen blev bara mindre och mindre till att den tillslut bara försvann. Försvann till att bli endel av skogens barriga mark som om den aldrig ens hade existerat från början.

Mina fötter som fastnade i alla uppstickande rötter och alla grenar som rev sönder mina kläder till ramsor. Jag bara sprang, sprang för att komma bort. Bort från det där huset och monstret som lurades där inne sökandes efter mig. Stigen som jag hade sprungit på och som hade lösts upp till endel av skogen var min flykt härifrån. Fåglarna vars kvitter slutade medan mina andetag blev tyngre och tyngre. Lungorna som krampade efter luft och benen som inte orkade en enda centimeter till men ändå så fortsatte jag bara att springa. Springa i hopp om att komma bort och aldrig mer se dem där hemska, matta ögonen. Ögonen som skulle kunna borra sig in i din själ och ta kontrollen över dig som om du vore dens docka.

Den höll mig vaken om nätterna medan den tassade omkring i mitt hus i väntan på att höra mina fotsteg i trappan påväg ner. Den rörde sig där i skuggorna, alltid redo för att sätta skräck i din kropp genom dens kalla skarpa blick. Blicken som nu fick mig att springa längst skogens barriga mark barfota för att inte bli en av varelsens dockor. Mina lungor smärtade från allt krampande efter luft och ben kändes så svaga att jag snart skulle kollapsa till marken. Men jag fortsatte bara att springa framåt som om dens ögon fortfarande var i min nacke stirrandes på mig.

Men det var inatt som denna fruktansvärda odjur hade tagit
allt till en ny nivå. Hans tassande och trippande övergick till bankningar och stampningar när den sakta tog sig upp för trappan. Trappen som ledde upp till mitt rum där jag låg darrandes av rädsla under täcket. Som om jag inte syntes, att täcket skulle rädda mig från denna varelse. Jag kunde höra dörren glida upp på glänt till att den med en smäll smälldes rakt in i väggen. Varelsens steg som blev högre och högre och saker som kastades runt i rummet så jag kunde höra dem gå sönder när de träffade golvet. Jag vågade inte röra mig, jag vågade inte att möta detta odjur och ännu mindre kämpa mot det. Jag skulle aldrig vinna en kamp mot denna sak hur modig jag än var skulle den bara ta övervinna mig och radera allt jag är.

Den stod framför mig nu, den stod där över mitt täcke flämtandes. Som om allt liv den har fört hade gjort den utmattad även fast jag visste att det inte stämde. Den hade precis kommit igång och nu var den redo att börja med den riktiga matchen som var mig. Den tog tag i täcket och slängde det på golvet och tog tag i mina ben med sina stora mörka händer. Jag kunde inte se dennes ansikte, jag kunde bara se de skarpa ögonen som borrade sig in i mitt huvud medan den drog mig mot sig. Den vars händer var starka och stora med klor längst ut som inte liknade något ur mina vildaste fantasier. Den var lång och smal med stora muskler som man verkligen skulle kunna säga var ett monster från helvetet om det inte var djävulen själv. Jag sparkade och skrek men odjurets grep var fortfarande lika starkt som innan och snart skulle jag vara fångad i hans famn. Jag använde hela min kropp som försvar för att komma loss, viftade med armarna, skrek och sparkade utan minsta succé till frihet. Jag nådde precis till sängens nattduksbord och greppade ett hårt tag kring sänglampan och slog allt var jag kunde på varelsens stora händer tills jag kände greppet släppa kring mina fötter. Varelsen som kastade sig bakåt i smärta rev mig längst hela ryggen medan jag tog mitt tillfälle i akt till att fly. Att springa allt var jag kunde genom huset med odjuret bakom mig och ut i skogen och in på den lilla stigen.

Jag hade sprungit länge nu, jag hade sprungit så fort jag bara kunde sen varelsen släppte greppet om mina ben. Och jag tänkte inte stanna först jag visste att jag var i säkerhet, så långt bort man bara skulle kunna komma från det där huset. Huset som står alldeles själv där runt denna skog med åkrar på andra sidan som jag så många gånger har försökt måla av under alla sommarkvällar. Nu var allt det över, alla mina minnen skulle bara vara minnen då allt det hemska har tagit över och enbart lämnat kvar känslan av fruktan.

Det var sen som om allt stannade. Jag kunde höra mina egna hjärtslag i huvudet, känna hur lungorna nästan exploderade i bröstet och hur benen vek sig under mig och hur jag föll. Landade bland allt barr, kottar och löv och hur mina andetag var så höga och ansträngande att det kändes som luften bara åkte in och ut. Fotsteg, fotsteg från odjuret som brakade genom skogen och som tog mörkret med sig ställde sig alldeles bakom mig och jag kunde inte röra mig. Min kropp var alldeles för svag för att kunna lyfta en endaste muskel och det sista jag kunde känna var odjurets klo i min rygg och hur mina lungor började fyllas med blod.