Omfamnad av en bris,
med en oceans kunskap,
du är stundens gondoljär,
som för mig hem.

Vaggar i varandras andetag,
läser av ärr, vågor, mönster,
lär känna din doft,
skapar ett segel utav,
å dina skrattrynkor som min vind.

Men kapsejsar till ditt nynnande,
å sjunker till ditt randiga hjärta,
en sådan sällsam drunkning.

En siren i mitt akvarium.
Måtte din nyfikenhet å lekfullhet,
aldrig slockna.

Du sträcker på dig,
å blottar ena axillan,
fnittrar att du inte hunnit med,
men liksom alla dina detaljer,
är de ständigt medryckande.

Du går,
en dag kommer jag följa med,
bär redan på din röst,
men hur bevarar jag din värme,
så jag innanför dessa väggar,
alltid kan känna dig?