Grottan
vägen in i den
är vägen ut
den enda öppningen
är vägens slut

ekar tom
där inne
en helgedom
i själ och sinne
förvrängda ljud
från gatan
utan gud
och satan

tomheten jag fruktade
stora tomma hålrum
trånga passager
tomrum på tomrum
väggar droppar
ständigt fuktade

anar dunkla kroppar
ljud av kräldjur
porösa bergarter
föll isär
bit för bit
luktade sur
röta och misär
rått och kallt
fingrar söker stöd
i mer stabil granit
skingrar tankar
på ond bråd död
som fört mig hit

grottan
denna runda
mörka tomhet
som bara är där
ett värde
trots allt
ett lån
är det

jag då redan visste
det jag nu vet
att jag är den siste
att vilja blunda
och bli utan
denna erfarenhet
och gå miste
om dess hemlighet

där utanför
vi ofta flyr ifrån
det annorlunda
som stör
den fyrkantiga
rutan
sårade
av glasklara
vassa kanter
den glatta ytans
skara
representanter

grottan är
av helt annat slag
en dimension
av min egen
ärlighet
mitt urspårade
äkta jag

min passion
den djupaste
härlighet
av det mörka sköte
av kreativitet
i möte
och hängivenhet

men också
övergivenhet
hunger
själens svåra läxa
trons mörka verklighet

där ingenting kan växa
utom ren klaustrofobi
längtan att bli fri
i ömsint galenskap
och trotsig fantasi
låt flöda genom
alla grottor
och floder
allsköns
väggar och tak

där vi känner igen
vår syster och broder
där jag som alla
medelmåttor
kan få vara
det jag ska bli

när grottmålningar
springer förbi
kaskader av
ymniga blomsterhav
i diktade rader
till förändring
värkar
sammanbrott
och förödelse
sjunkande
vått i vått
ner till ny födelse
ur grottans öppna grav

där trons prunkande
trädgård är vi
det som blir av
när det tomma
får blomma
inuti