Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Systerskap och brist på liv

Skratten och rosorna
Jag har förlorat min kärlek för jag låg aldrig utslagen i gränden
Kanylerna och tabletterna var aldrig oumbärliga, de bara fanns där
Allting är svart eller vitt och mitt liv var aldrig tillräckligt svart
Kanske vore jag den som lyckades leva de bästa av två världar
Att inte ens göra ett försök får mig att vilja gå upp i rök
Håret borstade jag och tvättade, mitt utseende tog inte direkt stryk
Det hann aldrig gå så långt, men jag gillar inte att gå halvvägs
Om du ska göra något halvhjärtat så kan du likväl låta bli
Det blir så meningslöst annars, det blir så mjäkigt
Det blev det och jag ser det
Tvåtusentolv tårar som rann, blodet och fotografierna
Längtan efter en lägenhet på din gata där våra ögon fick vara så svarta som vi ville
Du släppte det ganska fort och det önskar jag att jag också gjort
Eller åtminstone varit konstruktiv i att inte släppa det, vilket som hade gått ann
Vilket som hade varit bättre än gråzonen
Ja, vem eller vad som helst hade varit bättre än den här personen
Ölandsleden och kedjebreven
Vi gick gatan ned och skrek men för dig räckte det att ha det som en lek
Det gjorde inte heller något när du på djupet mig svek, jag förstår precis hur du tänkte
På sätt och vis var det din räddning, för räddningen är bara ett annat ord för själslig undergång
Och nu sitter vi här, tyvärr

Din fadersfigur var en lustig filur
Karismatisk och nästan aldrig sur
När vi var små tyckte vi att det var tur
Nu när vi är stora kan vi se hur
Det formade dig
Din formade dig min formade mig
Mer eller mindre, det fanns så mycket vi ville
Jag vet inte hur du resonerar kring din kraft och ditt liv
Men ur mitt perspektiv så är du fortfarande som mig
Inte för att jag har någon vidare förklaring på vad det innebär
Men jag antar att du känner misär, jag antar att det är oundvikligt
Efter att ha gått igenom något sånt här
Trots att vi sitter här, med livet i behåll och varsin människa att hålla kär
Så finns hålet där
Jag känner ditt och jag vet att du känner mitt
För du vet varenda känsla och hur den kom dit, innan jag ens sagt ett skit
Men inget av det här spelar någon roll
Jag sitter i skuggan utav dödens parasoll
I mitt likgiltiga hjärta spelar det inte heller någon roll




Fri vers (Fri form) av Linnea Roslund Erlandsson
Läst 214 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-06-18 13:51



Bookmark and Share


  henke_r
Riktigt bra!
2018-06-19
  > Nästa text
< Föregående

Linnea Roslund Erlandsson
Linnea Roslund Erlandsson