Farfar var domare. Morfar sålde ål och sill på marknader. Farfar pratade om sin pappa, om att aldrig nå upp till hans förväntningar. Morfar behandlade sina depressioner med alkohol.

Jag var mörkrädd när jag var liten. En lampa var alltid tänd när jag skulle somna och jag tvingade mamma och pappa att rabbla samma ramsa varje kväll. ”Godnatt, sov gott, ses i morgon”. Det var min hemlighet, de där sista orden som fick dem att lova mig att vi skulle ses igen.

Om vi någon kväll missade denna ritual, så kunde jag ligga vaken i timmar. Kanske tänkte de ha ihjäl mig i natt. Eller kanske något händer dem så att vi aldrig mer ses. Kanske har de bestämt sig att skiljas, bara packar sina väskor, och lämnar mig ensam här.

Det fanns inget som hette ångest då. Vi hade nog olika sätt att hålla den undan. I början använde jag nötcréme och barbequechips. Senare matvägran och promenader. Jag kunde gå runt timmar, se det lysa i lägenhetsfönstren och fantisera om hur bra andra hade det därinne.

Igår när min dotter skulle somna, låg jag bredvid en stund och lyssnade på hennes funderingar. ”Ibland känner jag mig annorlunda pappa, som att jag inte passar in”.

Jag drog min hand genom hennes hår, innan jag reste mig och släckte lampan. ”Låt lampan vara tänd pappa”.

Jag stannade i dörren och viskade för mig själv ”Godnatt, sov gott, ses i morgon”.