Det blir svårt att se de förflutna som något bakom sig när jag hela tiden snubblar på det. En morgonrock här, en glömd bekant där, en lukt av sågspån - trådar för mina tår att trassla in sig i och trilla över. Jag försöker dra fram väven framför mig, men den är så stor att om jag försöker ta hela i famnen ser jag inte vart jag går - jag får pausa, sätta mig ner på ställen där det är trådbart och se om jag har något att laga hålen med. Nya bitar av mig själv att väva in i de gamla, tyg och fransar från främmande nya stränder i mitt livs hav. Om jag blickar utmed konstruktionens längd så ser jag gamla multna lumpor tillsammans med trådar av skimrande guld och silke - här och var starka längder av bomull, jute och nylon, ihopsatta med optimistiska gummiband och starka karbinhakar. Jag kommer inte längre ihåg vilka bitar som är mina från födseln och vilka jag har fått, men tillsammans blir de en helhet som är säker och skör. Säker på att den når fram någonstans, men inte vart eller i vilket skick.
Jag har inte klättrat på länge - fastän jag lever i en värld av berg så har jag nöjt mig med en dal. Men det förflutna är vårt enda sätt att ta oss framåt, stegen vi spänner över ovetskapens branta backar uppåt. När då uppåt blir framåt är det svårt att lita på längderna - mina längder av ärvda, fådda, stulna och köpta och gamla och nya jag som ska sträcka sig under min egen tyngd på väg. Det är nog dags att kurera sjoken - se vilka bitar av sura vattenskadade eller uttorkade malätna textilier av personlighetsvarpen som kan bytas ut. Jag vill brodera blommor och svärord över de bitar som måste vara kvar och hoppas att det håller när jag vågar sätta ner foten i nya riktningar.