Det här är Lars. Han är pappa. Och han jobbar på kontor. Det är ett sånt där modernt kontor där ingen har sitt eget skrivbord. Alla bär omkring på sina saker mellan möten för att så många som möjligt ska få plats.

Lars tycker det är lite krångligt att inte ha nåt eget skrivbord. Han tappar lätt bort sina papper, och spiller ut kaffe när han har för mycket att bära på. Ibland sätter han sig inne på toaletten, och jobbar där en stund med datorn i knät, bara för att få lite lugn och ro.

Lars är chef. Fast ingen riktig chef, utan en mellanchef. En sån där chef som i sin tur har en chef som också har en chef och så vidare. Det är ett viktigt jobb, tycker Lars.

Lars fru tyckte nog inte hans jobb var lika viktigt. ”Du bara jobbar jämt” brukade hon säga. Nuförtiden pratar de inte så ofta, för Lars har flyttat till en egen lägenhet. Den ligger nära skolan där hans flickor går. De bor hos honom varannan vecka.

Nu sitter Lars på ett möte med sin chef. Chefen har tjock mage och röd slips med guldpengar på. Han verkar ha något viktigt att säga för han viftar med armarna när han pratar, och ritar en stor pil som pekar neråt på den vita tavlan.

Men Lars lyssnar inte. Han har annat att fundera på.
– Hur gammal är jag nu egentligen.., tänker han, …jag föddes 1977 och nu är det 2016…

Längre än så hinner han inte tänka, innan han tittar ner på sin klocka, rycker till och reser sig hastigt upp.
– Ånej!, tjuter Lars och viftar med sina korta armar.

Alla andra i rummet tittar på honom. Vad kan det vara som är så hemskt att han vågar avbryta chefen mitt i en viktig mening?

– Barnen! Jag har glömt att jag ska hämta barnen!

Han rusar ut ur rummet. Papper yr från skrivbord och kopiatormaskin när han springer genom kontoret. Den fladdrande slipsen fastnar nästan i dörren när han glider ut.

Lars trycker hårt på hissknappen om och om igen. Benen kan inte stå still, så han joggar lite på stället för att försöka skynda på den långsamma hissen. När den äntligen kommer så klämmer han sig in, innan hissdörrarna riktigt hunnit öppnat sig. Han fortsätter springa på stället inne i hissen.

I bilen återfår Lars sitt lugn. Nu är det bara 20 minuter kvar tills han är framme, så han kommer hinna innan fritids stänger. Han slappnar av och sjunger med i en favoritlåt på radion.

– Spelemannen spelade som elden vore lös!, vrålar han och trummar glatt med de korta fingarna på ratten.

Men han hade inte räknat med den långa bilkön.

– Kan inte folk planera bättre, muttrar Lars som känner hur händerna blir svettiga och har svårt att hålla fast i ratten. Han kan inte vänta, så han kör ut i bussfilen trots att han vet att det är förbjudet. Där går det undan. Han kan inte låta bli att sticka ut handen genom rutan och vinka triumferande till de stillastående bilarna när han kör förbi dem i kön.

Det skulle han inte gjort. Det står en polisbil i kön och väntar som alla andra. Polisbilen slår på blåljusen och Lars får stanna bilen. Polisen ser allvarlig ut och vill veta vad som pågår. Lars förklarar att han måste till skolan. De stänger snart och han måste hinna hämta sina tjejer. Polisen verkar snäll och låter Lars åka vidare.
– Men åk aldrig i bussfilen igen, säger polisen bryskt.

När Lars kommer fram till fritids håller den sista läraren på att låsa dörrarna. Det är Eva, hon är Lars lite rädd för. Han förstår genast att hon är arg, för hon skramlar högt med nycklarna när han springer mot henne.
– Förlåt, jag fastnade i ett möte och sen fastnade jag i köerna och sen kom polisen och …

Lars går därifrån med sina två döttrar.
– Hur har du haft det idag pappa?, frågar de.
– Jovars det var som vanligt, svarar han, idag gör vi pannkakor till middag va?
– Jaaa! ropar tjejerna i kör.

De traskar hemåt. Flickorna går på varsin sida om sin pappa, som om de vill skydda honom mot alla lurande faror i världen.