Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Midsommarafton, som den kan te sig


Smultron med mera

Det ska vara smultron på midsommarafton. Allt annat är tillval, men detta står fast.
Jag gick under den stora kraftledningen med en tillbringare i vänster hand. Den högra gjorde nedslag på nedslag, och röda, doftande bär samlades i tillbringaren.
Det är FARLIGT att gå under kraftledningen! Sjukdomar, ond bråd död…
Så hade de sagt. Ja, förr, alltså. Nu är det ingen som har några synpunkter. Ensamhet är frihet.

Så mycket blåbär det blir! De är nog klara redan om ett par veckor. Ovanligt stora också. Tack och lov för regnet! Ja, snart kommer det en skur igen. Små grodorna, så snoriga och griniga blir de…Jag travesterade skadeglatt medan kannan fylldes.

Det var en enastående blomsterprakt i dikesrenen. Det skulle vara trevligt med en bukett vilda blommor på balkongen. Visserligen var den redan överfull med allsköns odling, men där hängde en vas i en egen ampel, för eventuella snittblommor. Jag har en allergisk katt, nämligen, så inne är det bara gröna växter. Ja, och så är det ju den egna astman, förstås.
Jag bestämde mig för att gå ända till vändplanen på timmervägen. Det skulle jag hinna innan regnet.

En liten groda skuttade raskt undan mina smultronröda fingertoppar. En nässelfjäril flaxade lojt iväg när jag tog en prästkrage intill den. Jag pratade med dem, förstås. Lovade att inte störa eller förstöra deras skog. Bara plocka ett par blommor här och där, och eventuella smultron, förstås. Men här var vegetationen tätare och längre. Frodig, rent av. Gott bete för en häst.
Ja tänk, här hade jag kunnat rida, stanna och låta hästen beta en stund, fortsätta ner till sjön och ta ett dopp… om det inte hade skitit sig totalt. Torpet drogs tillbaka från mäklaren, precis när jag skulle skriva på kontraktet. Nu låg det för fäfot ett par kilometer söderut. De bekantas bekanta, som fick köpa det, hade uppenbarligen ledsnat på lantliv och rustik charm. Ja ja, så var det med det.

Vändplanen hade vuxit igen, som en rund och fin äng. Det var betat lite här och var, och bredvid mig, alldeles där jag tog ett par tjärblomster, var en färsk lega efter ett stort djur. En älg, sa jag till citronfjärilen som svirrade runt tjärblomstren och kråkvickerna.
När jag rätade på ryggen hörde jag ett kraftigt frustande, precis som en häst. Och buskarna rörde sig på andra sidan diket. Nu kom den fräna älgdoften också… hjälp…

Visst frustar en älg när den är uppretad? Som när en grinig älgko vakar över sin kalv? Oh shit, milt sagt… Hjärtat stannade. Tiden stannade.

När jorden fortsatte rotera, och jag vaknade ur mitt hjärtstillestånd, satt jag på massavedstraven. Byxbenen var klibbiga av kåda och handflatorna var såriga. Någon älg såg jag inte någonstans, men gräset visade att någon hade passerat, dock inte i min riktning. Jag kände skammens rodnad sprida sig från hårbottnen ända ner på halsen. Lättnaden var större, dock, och sedan de mer praktiska detaljerna. Tillbringaren med bären? Vilken väg ner, utan att begravas av rullande stockar? Och väl nere, hur komma tillbaka till bilen utan att bli attackerad av arga djur?

Tillbringaren låg precis nedanför stockarna, och locket satt på plats. Tupperware, åttiotal. Säga vad en vill om plast. Där låg även blombuketten, fräsch och spänstig. Då hade jag nog inte varit död så länge. Eller tidsstoppad, eller vad det nu var som hade hänt. Benen kändes inte stabila när jag började promenaden tillbaka. Hjärtat tycktes fladdra i bröstet och det smakade blod i munnen.

Vid kraftledningen hade jag fri sikt åt alla håll. Sen skulle det bara vara en kurva kvar, och så skulle jag vara vid bilen. Att himlen hade dragit ihop sig till något tungt, svavelgult hade jag inte märkt förrän nu. En tung droppe föll på pannan. En till på axeln. Ur det svavelgula rasade dånande vattenmassor. Blixtar ljungade i norr, de fyllde himlen. Dundret rullade runt, och jag förstod att jag var mitt i åskvädret. De kraftiga ledningarna bågnade under nedslagen, och jag spådde onödigtvis en massa larm i automatstationer och ett par kommuner strömlösa, varav min säkert var en.

Nu kunde jag i alla fall inte bli blötare. Frågan var om jag var säkrare för blixten under ledningarna eller utanför. Att den var ute efter mig tvivlade jag inte på. Jag har en morbror som har blivit blixtslagen, och jag är väl inte mycket snällare än han. Om nu elementen har något sådant rättspatos alltså. Farsgubben brukade önska att blixten skulle slå ner i folk, mindes jag. Min pojkvän från sjuttiotalet, bland annat. Nu när jag tänker på det, så vet jag ännu inte hur han dog…

Kramande handtaget på min tillbringare i vänster hand och buketten i den högra körde jag ner huvudet mellan axlarna och stretade iväg, först längs med, men där vägen och stolparna skildes valde jag att lämna kraftgatan och följa vägen. Precis i kurvan, där skogen börjar, stannade jag för att stryka vattnet och håret ur ögonen. Då, med ett fruktansvärt brak splittrades först en, sedan ännu en stolpe, och ledningarna for med ett svirrande, sjungande ljud mot marken. De stannade på en meters höjd, och gungade olycksbådande. Där stod jag för en väldigt liten stund sedan…

Älgar, vildsvin, björn, vem bryr sig? En bil, bilvärme, hem, mitt kära hem i civilisationen, mina kära katter, hem, hem… Äntligen framme! Bilnyckeln var svår att få upp ur de genomblöta jeansens trånga ficka. Handen darrade väl också som i frossa, och det gjorde hela jag. Åh, en rödhet dusch… Jag startade bilen, och körde i sådär femton- tjugo kilometer i timmen, med vindrutetorkarna på max. Fortare gick inte att köra med sikten i behåll. I en lång uppförsbacke hade vattnet grävt djupa fåror. Jag var rädd att fjädrarna skulle knäckas, där jag chansade mig fram uppströms i den makabra floden.

Regnet slutade lika plötsligt som det börjat. Molnet, nu mycket mindre, och mer grått än svavelgult, låg längre västerut och hade en starkt lysande guldkant. Magiskt vackert! Och solen vältrade sig fram ur det grå, resten av himlen var precis så klarblå med precis så vita, fluffiga moln som en kan önska sig en midsommarafton!

Hemma var det strömavbrott. Händelsevis... Men duschen var det inget fel på. Snart var jag varm igen, men fortfarande lite skakig. Färskpotatisen kokar med dill på trangiaköket på balkongen, där jag klipper gräslök  och sätter blommorna i vasen. Kissarna gillar inte matjessill, men jag vet att den rosafärgade gräddmjölken till smultronen kommer att smaka dem. Och kanske en burk tonfisk.

Mobilen skäller till av ett SMS: ”Synd om dig, mamma, att sitta ensam och ha det långsamt och tråkigt på midsommar. Kram”




Prosa (Novell) av Solitaire
Läst 237 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-06-22 23:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solitaire
Solitaire