Vi vandrade oavbrutet,
du för att överleva,
jag för att behålla dig.
Vi vandrade genom platser,
barndomar, framtider
och bortglömda världar.

Men i den sköra tidens gryning
såg jag hur dina sargade fötter
strävade bort från marken.
Förtvivlat manade jag dig
att öka farten och hålla ut
och samla kraft ur virvlat damm.

Men du var trött.
Du släppte efter och steg allt högre
tills det malande vägdammet
tunnade ut din silhuett.
Du log ditt förlorade leende
och sträckte ut dina armar.