Det är oftast mycket svårt att upptäcka de människor som långsamt och obevekligt bleknar bort mot okända destinationer, eller helt enkelt bara försvinner. Ibland kan det finnas tidiga, subtila tecken på att de inte är riktigt i fas med sin omgivning: en armbåge som tränger in några millimeter i en dörrpost, fötter som svävar någon centimeter över stengolvet, ord som inte stämmer överens med läpprörelserna, antydan till genomskinlighet osv. Om man mot förmodan skulle lägga märke till något av dessa eller andra, liknande symptom, så vet man att dessa personer är på god väg att helt försvinna från det allmänna medvetandet. De skrattar och konverserar som andra, men deltar inte i samtal och tycks glida mellan sammanhangen och så småningom även ifrån dem. De flesta tenderar att omärkligt tyna bort i bakgrunden, men vissa kan blixtra till och tillfälligt avvika med grälla färger eller skarpa konturer. Detta innebär dock inte att de blir tydligare, bara att folk i närheten omedvetet tar ett steg åt sidan för att kunna se bättre. Även de mer eller mindre grälla personerna tunnas gradvis ut och glöms bort, men ibland kan det gå fort och alla har sina individuella särdrag. En gång på en släktträff råkade jag av en slump få syn på en kvinna jag inte kände igen. Hon stod lite avsides med skorna djupt nedsjunkna i mattan. Det var svårt att fokusera blicken på henne och jag tappade nästan bort henne ett par gånger. Bäst syntes hon i ögonvrån, för hon var dunkelt violettfärgad precis som ljuset i lokalen. Folk i min närhet knuffade mig i sidan och undrade vad jag höll på med. Jag kunde inte svara, men såg samtidigt hur kvinnan hastigt eroderade bort och försvann ner i golvet. Jag glömde dock omedelbart händelsen och är inte ens säker på vad det var jag egentligen såg.