Det var på sättet hans blick begärde mig.
Hatade, krävde mig,
som gjorde honom oemotståndlig.

Hur blicken egentligen var så självklar
men berörde mig varenda gång.

Fick mig att ifrågasätta vad han verkligen
menade när han så självsäkert talade
om sin kärlek för mig.

Han visade att kärleken vi hade
var värd någonting,
medan jag undrade hur många han hade
instruerat.

Försökte låta bli att vara naiv, jag kunde väl inte vara
den enda,
den första.

Undrade hur en man som hade känt så mycket
kunde känna igen,

och rädslan kröp ikapp mig,
det fanns ingen återvändo nu.

Då min kropp skrek efter honom, efter hans.

Blicken var fysiskt psykisk, det krävdes inte mycket för att
få mig dit.
Jag var i hypnos,

och jag älskade det, för det var Hans hypnos.

När jag kände hans hårda blick mot min mjuka
hud, så brann den.

Han var som allt jag hade önskat mig i en plågsam
dröm.