Och jag,
jag kände mig förälskad.

I hur vacker du var.
I sättet jag inte kunde sova
utan dina stora armar runt
mig om nätterna.
I ditt intellekt som fick mitt
hjärta att pulsera i en underlig
takt.

Jag kände mig tokig.
För allt du var och för allt
du gjorde mig till.
Och över hur lite vi i själva
verket passade ihop.

Vilket ledde till att jag,
jag kände mig vilsen.
Du var som en smak jag aldrig
tyckt om men plötsligt var den
det enda jag begärde.
Du var så bottenlös, och jag,
rätt dålig på att simma.

Jag kände mig redo.
Vi på en madrass i din kompis
lägenhet, du med en cigg i handen
och ett snett leende mot mig.
Jag med ögon som viskande bad
om en evighet.

Jag kände mig sorgsen.
Eftersom jag visste att en evighet
är ingenting man bestämmer,
bara sådär.