Bussen har knappt satt sig i rörelse, förrän vi stannar i Vinkelboda. Det verkar vara en vanlig, vaken liten by med vissa drömska, mysiga inslag. Här bor Kronblom, en av Sveriges mest utvilade människor. Vi får kliva av och fråga i handelsboden hur man bäst hittar till den berömda figurens stuga. Där bland potatisar och kålrötter står Svängrot och klurar på tillvaron. I egenskap av granne till Kronblom skulle gubben gott och väl kunna visa oss på lämplig väg. Flera kännetecken gör gällande att vi befinner oss en bit utanför Gävle, i det välkonserverade men likafullt gästrika landskapet. Den vinklingen har varit rådande sedan 1927, om än episodiskt så ibland året runt. Emellertid på detaljnivå behöver vi fatta vilka åkerlappar som skiljer vilka serierutor från rätt bybo.

När vår lilla grupp efter några roliga timmar knackar på, då är det hans hustru Malin som öppnar, med en förvånad hårknut. Det skallrar en smula mellan rutorna, där vi klampar in som en armé myror på det uråldriga brädgolvets ännu ordkarga pratbubblor. Kronbloms runda hatt hänger på en ödslig krok i farstun. Jag ville mest minnas den snusförnuftige gubben som helt blåklädd med gul väst, men nu visar det sig att hans krokiga rygg är lika röd som torparstugan de bor i. Först sedan vår avlånge sjusovare har lyckats vända sig om i kökssoffan, får vi se den gyllene framsidan av hans väst, med slipsen skrynkligt på svaj. För några sekunder bär anletet ett drag av fasa, som om han tror det är SVÄRMOR som kommer på blixtvisit.

Strax har det gått upp för figuren ifråga att vi bara är hans trogna publik. Då välkomnar han glad i håg hela bunten, medan Malin håller välfyllda stekpannor redo att gå till bords med. Vi har henne att tacka så innerligt för alla säsonger hon stått ut med att hålla latmasken vid liv. Fast hon vet ju att han är inte så dum han heller - när det kommer till kritan. Kronblom skänker åt var och en sina noggrant utvalda, kronblomska ordvrängningar [som vi varken hinner citera här eller är rätta Persson:erna att göra]. På ett och annat hörn får vi även höra talas om hur pojkarna vid Klackamo regemente har det nuförtiden, med bråda återupprustanden av gamla pjäser. Från parallella sidor i gubbens mannaminne berättas om hur livet ännu leker bakom sjökvisten för Nisse i Knohult, och hur jobbigt allting tycks vara för den bekymmerslöse ynlingen i Mjölhagen. Parets egna adoptivson Boris lyser åter med sin frånvaro, som om 80-talet har hunnit bli ett kapitel för sig i det stora albumet. Där sitter också Herr Larsson inklistrad i 60-talet som en vardaglig clown.

Vårt fridfulla besök avrundas abrubt, av att SVÄRMOR verkligen dyker upp på Kronbloms oklippta gräsmatta, med paraplyet i högsta hugg och skäggstråna stretande mot solstrålarna. Innan vi vet ordet av, har halva gruppen sökt skydd i bussen dit vi rusat tillbaks, medan resten tvingas galopperna över gärdsgårdarna så att även bonden Rovlund blir smått rosenrasande. Dock lika plötsligt lugnar sig hela Vinkelboda, ehuru dess huvudperson äntligen har satt på sig hatten och gått ut för att köpa tidningen. Nu kan man få värmen att stiga under skorstenen, ifall kvällarna skulle bli kyliga och knotten bita lite extra ute på farstubron. Vi vinkar adjö, medan byn åter sjunker in i sitt stilla soldis.