Jag sjunker så sakta
genom dimmiga nätter
där isvakens kyla
ger mig en slags panik
min färd genom själen
har sällan varit god
skör som en rostig spik

Det vackra folket bor
där dimman lättar
jag har aldrig varit där
och inte ens nära
jag har sökt det vackra
men aldrig funnit vägen
jag slänger inget bittert
över de som är kära

Jag svävar på vingar
svarta men brända
breven som jag skrivit
är det ingen som sett
själen är grå men klar
som en putsat glas
det kärleksfulla livet
har tappat sin etikett

Den stängda brunnen
går inte att passera
har aldrig funnit nyckeln
finns inget som berör
jag klättrar på stegen
sakta men säkert
botten känns så nära
som bara målsnöret gör

(Copyright © ULJO)