I alla ensamheter simmar en kvinnas röda dragningskraft. Och är det då inte konstigt hur det tomrum känns sidenvitt i sin längtan. Ur klander föds fruktan. I dig ska jag födas oförstörd och stark. I mig ska jag låta svagheten övergå.

I natt vänder jag inga stenar, samlar inga farhågor, vattnar inga ångestdrivor.

I alla verkligheter samlar en kvinna livets ögonlock. Lägger dem under huden och låter de blundande sova i märkligheten.

I morgon spinner månen sina silvertrådar över en kvinnas bröst. Mönstren väcker lusten hos den som förmår att se skimret av sanning i hennes ögon.

I alla tillhörigheter drunknar en kvinnas röst.