Varje natt låg han

bakom henne

i den lilla blå utdragssoffan

i köket

tätt intill, hud emot hud

närmare än nära

Hans andetag dansade

i hennes fjuniga nacke

varmt och lugnande

så fyllt av frid

att själen hennes

äntligen fick ro

ty mer än något

älskade hon

att ha honom så

tätt intill, hud emot hud

närmare än nära

Varje natt somnade han

en stund före henne

med armarna

lindade om hennes kropp

såsom ett skydd

mot omvärlden

hans trygga, starka armar

och handen vilande

på hennes mjuka höft

tätt intill, hud emot hud

närmare än nära

För henne var han

och förblev så den ende

ty varje natt viskade han

kärlek, så tyst och ljuvligt vackert

att bara HENNES hjärta

kunde höra

tätt intill, hud emot hud

närmare än nära

Honom glömde hon

aldrig...