Sjömannens mjöd skjälpte i kruset av skeppets vågor. Han tänkte tillbaka på hans tid på skeppen och drog sig till minnes av en gång mer än dem andra.

Just medan han tänkte på den han älskade mest. Just medan han mindes hennes död. Just när han insåg att det var exakt här, brast alla ut i panik. Folk sprang som galna höns. Ingen av dem verkade minnas eller veta, att det var hämnden som sökte sig i havet.
Just denna dag var det fem år sedan den vakraste kvinnan blev påkommen. Det betydde otur som varje sjöman med vett vet att ha en kvinna ombord. Trots hans oändliga kärlek till kvinnan och trots att det inte fanns någon som henne var han skyldig för hennes död.
Han kunde fortfarande minnas hur de band ihop hennes ben och fotleder, hur hon bad och stirrade rakt in i honom. Hjälplös.

Allt stod klart för mannen med sitt krus, kvinnan var tillbaka för att hämta hämnd och hon hade hela havet till hjälp. Det var då han insåg att han stod inför ett val, hon skulle vänta på honom och mörda alla hans mannar på vägen om det var vad som krävdes.
Valet han gjorde ledde fram till att han gick till båtkanten och tittade ner där de kastat henne.

Där simmade hon som han hade trott, hela hennes överkropp var blottad och bysten var gömd bakom sjögräs. Genast ropade han och bad om förlåtelse och all hans ånger som var uppodlad sedan länge. Hon avbröt hon med en viskning som vinden bar med sig.
”Du mördade mig.”
”Jag vet, förlåt! Jag älskar dig! Du bar otur ombord, men jag inser mitt misstag. Jag gör vad som helst för din förlåtelse.” Han ropade ut och skapade ett leende på hennes läppar. Det leendet hade han väntat på under år.
”Kom hit och förenas med mig.” Fortfarande i tonen av en viskning även fast han hörde det näst intill hans öra. Mannen blev nu förrvirad, han skulle dö. Hon borde vara död. Hur var allt det här verklighet? Hon såg hans tvivel.
”Jag lever här, bevisa nu att du älskar mig. Vi kan leva tillsammans.”

Han var övertygad, inte helt, men tillräckligt för att hoppa. När han hamnade under vattenytan såg han resten av hennes kropp, underdelen bestod av en fisk.
”Jag var fastbunden och slängd överbord, förrådd av den jag älskade mest. Havet hade sympati för mig. Repen blev en fena och det var havet som räddade mig. Inte du. Det skulle varit du!” Hon skrek öronbedövande, men han bara lyssnade för han var väl medveten om vad han förkänade.
”Jag älskade dig, du var den vänligaste mannen jag visste om. Ändå var du döden för mig som människa, därför känner varken havet eller jag sympati för dig, broder.”