Herr Försynt har visst förirrat sig i nån gränd och

nästan upphört att existera. Nu benämns han något

annat och kommer ofta med buller och bång. Det

gäller ju att armbåga sig fram, ta för sig,

utan varken sidoblinkers eller bakåtblickar. Smart är

den som som kör för egen snöd vinnings skull.

Mossigt och förlegat att behöva ge fotgängare och

gamla företräde. De kan låta livet vänta. Min framfart

måste räknas förmer än alla dessa som glömt sitt eget

väl och ve.


Men vänta ett slag! Måhända är inte tillvaron endast

dimensionerad för en själv. Endimensionell med yta

utan djup vill ju inte nån bli kallad. Små gester

med stora innebörder är ju inget man prioriterat.

Att komma in i ett rum och bara vara för någon annan

känns utomplanetariskt just nu. Tanken behöver

vänja sig vid att inte enbart passera alla boklådor utan

att plocka upp nåt med läsning mellan raderna och att

kanske släppa fram den man alltid stått framför i kön.