Det gick hål i mig. Någonstans i bröstet. Det var något du sa. Gick rakt igenom, jag tog ett steg tillbaka och visst gjorde det ont, men jag bet ihop. Tror inte ens du märkte.

I början försökte jag täppa till det. Träffade en del, såna som påminde om dig och såna som verkligen inte gjorde det. Några höll för öppningen en stund, där i natten, och när jag blundade kunde jag känna att det att nästan fungerade. I slutet var det alltid något som blödde igenom och efter ett tag tröttnade de på att ta hand om någon annans rester. Ibland försökte jag hålla de kvar, men oftast inte.

När ingen fanns där sipprade det som var vi ut, i början en kraftig ström av känslor och tankar och dikter och drömmar, men det ebbade snart och i slutet var det mest en tomhet kvar bakom, en kyla, en ihålighet som fyllde upp mig. Jag trodde att det mesta som var mig hade fått vara kvar men förstod lite för sent att hålet hade varit för stort, att det hade gått för nära, att det hade skurit för djupt. Att det var tomt här bakom.

Jag ser er ibland, du och han, och där jag förr kände något stinger till, men det går över nästan direkt. Jag ler, du ler, vi andas samma luft och du är aldrig så nära att du märker någon skillnad, att på insidan är jag inte kvar, att skalet du ser saknar puls. Vi säger att vi måste ses igen och du kramar det som är kvar av mig och vi fortsätter med våra liv.