Jag tror att det kanske blev lite för mycket.
Lite för bra timing,
och lite för höga förväntningar.
Som bara totalt krossades.

Jag hade rest dig till skyarna.
Format dig till någon gudalik varelse i mitt huvud,
I mitt centrum.
Och den där lilla meningen som jag upprepade när jag trodde att du var perfekt.

''Du var alltid så trasig i mina ögon.
Du vet sådär lagom.
Så jag kunde känna mig behövd.''
Brukade hålla mig frisk

Men när du sa att du är dålig,
Att jag alltid har haft rätt. 
Då var du liksom inte trasig. 
Eller perfekt.

Du var precis som alla andra.
Och du tappade liksom det enda du hade som tilltalade mig.
Och det var nog där och då som jag slet mig.
För jag behöver inte dig.

Längre