Det börjar göra ont i mig när dagarna rycks från mig. Jag förlorar mig i chipspåsar, ser hur kroppen töjs ut, gömmer mig i den. Sex åker längre och längre bort från mig. Jag slutar hångla med killar på busshållplatser.

Ja, dagarna går inte längre, de skjuts ifrån mig. Jag blir äldre. Jag är tjugofyra nu och inbillar mig att jag har rynkor runt munnen nu, att jag inte kan äta godis längre, att jag har tvådygnsbakfyllor att vänta. Jag dejtar yngre killar som vet så lite om förhållanden att de bara är bra för sex, för det är lättare så, tydligare. Vi har bara sex. Ni har aldrig sett kärlek aska så vad vet ni om kärlek. Jag viskar det i deras öron när de tilltufsade somnar efteråt.

Jag och min kropp har fört ett tioårskrig nu. Jag har lärt mig att jag inte är jag när jag tycker om den. Jag är bara vacker när mitt huvud är styrt av Henne. Hon som är så cool och fräck och glittrar. Hon hoppar in, tar över och kör formel ett med pojkarnas hjärtan skrapandes i marken i ett snöre efter hjulet.

När jag hade anorexi bodde det ett väsen som hette Johanna i mig. Johanna var inte hård men ledsen, alltid besviken på mig. Hon skrek och oroade sig. Hon höll mig vaken på nätterna med kaloritabeller och detaljerade tillbakablickar på vad jag sagt och gjort under dagen och varför människorna omkring mig skulle hata mig för det.

Hon som styr mig nu är annorlunda. Hon har färgade slingor i håret och alltid höga klackar. Hon går med en tråd som sträcker ut ryggraden till full längd, så att hon alltid ser längre ut. Även när hon inte är längre tittar hon ner på folk däruppeifrån. Hon är allt Johanna önskade att jag var.

Och killarna, de som aldrig såg mig, de ser Henne. De ser inte att min rumpa är för otränad eller min hy för dålig, att jag är osäker eller drar dåliga skämt, inget sånt ser dem när Hon styr. Hon navigerar självsäkert in i deras system och hittar ett sätt att vara Den Bästa Tjejen I Världen För Just Dig och sen spelar hon den rollen fullt ut.

Jag tar alltid med mig Henne när jag träffar nya människor. Hon tar mig i handen och låter mig bli stjärnan på alla afterworks. Hon har legat med flest killar, på de konstigaste ställena, Hon har varit full på alla gator och brytt sig minst om konsekvenser. Det är så man vinner förstår du, viskar Hon till mig när vi går in i nästa tillställning. Jag känner mig som hennes lillasyster, jag håller henne i handen och sveps med av allt glitter.

Det konstiga hände först när jag kom hem från jobbet en särskilt jobbig dag och märkte först då att Hon inte varit med mig.
Istället hittade jag Henne hemma, på hallgolvet, ihoprullad som en boll av sorg och litenhet. Jag satte mig bredvid Henne på knä och visste inte vad jag skulle säga. Hon brukade ju leda det här.
"Felicia" grät hon "jag är trött på det här nu. Du får ta över. Alla ser mig men du låter ingen få mig. Och varje gång jag greppar något rinner det ur fingrarna. Du får klara dig själv nu för jag gör ingen nytta för dig."
Och med det reste hon sig upp och gick ut ur rummet, ut i trapphuset och ut i ingenting.

Och där satt jag och tittade på mina händer, som om jag hållt något och sen tappat det, så fysisk var bristen av Henne.

Och jag började gråta. För jag var liten och ömhudad utan Henne. Mina sår och skavanker låg för nära inpå papperstunn hud.

Det är där jag är nu, skrivandes. På hallgolvet utan Henne. Jag kommer inte upp, jag kommer inte iväg, ut i Göteborg eller natten. Neonljusen har slutat blinka. Främlingarna har slutat le när de ser oss på gatan, för vi är inte oss längre, vi är bara jag.
Hon tog alla våra historier med sig när Hon gick.