Vem minns en tillhörighet till det förflutna? Eller är det bara snygga bilder? Nej det är tingen, de just försvunna där bakom en tittutlek.

För vi uppfinner abstrakta begrepp när vi växer upp och filten, den blir svårare och svårare ord.

Olika platser däremellan, fogas ihop på nya sätt. Du blir blind för tiden och hör knastret från en grusväg. Dörren blåser igen och jorden tar ett varv till och den gamla ångmaskinsmodellen fungerar fortfarande.

En våg ur ett djupt andetag suddar spåren av vägen, så du går, och vet varför träd dör, och vattnar ditt apelsinträd. Vilken konstig plats för en sol, en återkommande tanke, där i korsningen mellan karusell och tivoli och de gående hänvisas till andra sidan.

Du tar upp det vita gardet, “enligt almanackan skall solen gå ner klockan halv fyra den femtonde december.”

Men hon står där och vittrar sakta och lövverket frasar ikapp även i vadderad julsnö.