En dag när min bokade provinsialläkaremottagning just var slut för dagen kom ännu en patient gåendes in i väntrummet och sjönk tungt ner på en stol. Det var en man i 50-årsåldern som var påtagligt blek och hans ena byxben var rött av blod varför min hustru, som är sjuksköterska, och jag ledde in mannen i operationssalen mellan oss och lade honom på operationsbordet med höjd fotända. Medan min hustru lossade den tygtrasa mannen hade knutit hårt kring ett provisoriskt tryckförband på ett djupt sår framtill på vänster lår och drog av honom byxorna, frågade jag hur olyckan gått till.

 - Jo, sa mannen med matt röst, motorsågen hakade upp sig och slog upp mot mitt vänstra lår och jag har blött ganska mycket från såret trots att jag försökt att lägga tryckförband.

Jag minns att såret var drygt decimeterlångt och på mitten så djupt att det gick ett gott stycke in i lårmuskulaturen. Mannen kunde dock fortfarande, om än svagt, sträcka på underbenet, ett tecken på att den främre lårmuskulaturen inte var helt avsågad.

Eftersom man, efter sårrengöring, helst bör sy ett sådant sår direkt, s.k. primärsutur på läkarspråk, för att kunna få snabb sårläkning frågade jag när skadan hade skett. Sådan primärsutur bör göras snarast möjligt och i varje fall inom 6-8 timmar från skadetillfället. Annars kan man, efter rengöring, endast fylla ut såret med sterila, koksaltfuktade kompresser, lägga om och låta såret sekundärläka med upprepade omläggningar och sårläkningen tar då mycket längre tid och ger ofta betydande ärrbildning. Om man försöker sy ett alltför gammalt sår primärt blir det ofelbart infekterat och stygnen måste avlägsnas.

 - Jo, olyckan hände tidigt i morse, sa mannen.

 - Vad säger du, sa jag, vet du inte att man bör sy sådana här sår så snart som möjligt, påpekade jag ganska irriterat.

 - Jo, visst vet jag det men olyckan skedde långt in i skogen vid gallring. Jag var ensam och ingen väg finns dit så jag har gått genom skogen sedan i morse.

 Jag minns att jag då skämdes ordentligt över min tidigare irritation när mannen gav detta svar. Han hade alltså, trots sannolikt stor blodförlust och betydande smärta, klarat av att gå en hel dag i väglöst land med ett djupt köttsår i sitt ena lår, en helt makalös prestation. Efter rengöring och omläggning av såret ordnade jag med sjuktransporttaxi till närmaste kirurgklinik för vidare omhändertagande.

Den dagen lärde jag mig hur viktigt det är att alltid ta reda på en patients hela sjukhistoria och förstärktes i min uppfattning att norrlänningar inte sällan är gjorda av hårt virke.