sockerkaka med citronglasyr, Edit Piaf. stark och glad. den här familjen. vi brinner som molotovs, vi brinner för snabbt. mjöl på kinden, (det är nu du sträcker ut handen och stryker bort mjölet med fingertoppar och vi kysser varandra och skrattar som aldrig på riktigt och som aldrig har hänt. och du är inte på riktigt. inte på riktigt.)

din päls är blöt. det droppar från träden.

hackade rabarber i röd sockerlag och kanelstänger på natten. kaninungar äter lavendel ur blomkrukor på bakgården. starka. glada.

vid midnatt i mockasiner som tysta, försiktiga på tassar genom gångar vid källarförråd. vi vädrar med våta nosar. vi står i ett snöigt spegellandskap. dina pupiller rusar samman som inbäddade i melerade knappnålar. försiktigt balanserar du tassarna mot isen. bara himlen är inte is, men den speglar sig i ytan och allt blir blått.

du är vacker. du vill inte falla.

blunda. inte på riktigt.

jag har alltid sett dig vacker, bakom allt, det kan aldrig bli osett igen. du har din tinning mot min puls. vi brinner så snabbt.

på natten drömmer jag att vi sitter mot en husvägg och dricker folköl i solen. du har stora stora bottenlösa ögon och fransarna långa som en flickas. de har alltid sett svarta och sårade ut. jag vet inte om du ens vet det efter alla år. tårar bakom bilden av mig själv i dina irisar.

det faller stora våta droppar snöblandat marsregn som solfjädrar i ljuset framför våra ben när vi springer. vi andas häftigt och vi springer blint med hårda, bristande muskler och svettiga ryggar. du andas så hårt, och så mycket jag ville att du skulle veta men vi måste alltid springa till blodsmak längst bak i svalget. vi måste alltid brinna som spegelblank cellofan.

och vi har alltid varit perfektion när vi springer för livet.
vi har alltid varit som vackrast när vi springer oss in i döden.
vissa kan inte få mer.
vi brinner, vi brinner.

så mycket jag ville att du skulle veta.