Det är märkligt.
Ja faktiskt intressant.
Säger hon och rättar till sin hållning, innan hon fortsätter...

Man behöver inte förstå språket/språken, som ens själ intresserar sig för.
Känslan för de språk som lockar en, känns som en gammal kärlek som aldrig rostat.
Och man kan undra; Varför, känner jag så här? För just detta, eller dessa språk?

Och man kanske tänker vidare, jag tänker inte begrunda detta faktum.
Man tänker...
Kanske lära sig språken? Som ens själ så ivrigt törstar, eller så väl känner igen sig i !