Kvällen är ung, eller hur? Denna kväll skulle vara för evigt, jag ville leva i denna dröm så länge mitt hjärta slår och blodet pumpar i mina ådror.

På sängkanten hängde mina sprillans nya, vita och alldeles för dyra balettskor. Mamma hade jobbat nätter som dagar för att ha råd att ge mig dem. Jag ville ha dem, det måste jag erkänna. Bara att se dem ligga där fick mitt hjärta att slå snabbare och hårdare i bröstet. Jag var redo för min allra första uppvisning som junior på internationell nivå. Jag har tagit många priser genom åren men denna uppvisning var speciell. Topp klassade domare, svårare konkurrens och såklart mer glamour. Dansa i en av Stockholms finaste teatrar i special sydda dräkter framför hundra åskådare. Det var en dröm som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag kämpar hårt med fem träningar i veckan, tre timmar om dagen direkt efter skolan. Jag skulle satsa på dansen, det har jag sagt sedan jag var liten och nu skulle jag visa dem att jag skulle klara det.

Väskan var klar med den glittrande dräkten högst upp och skorna längst ner. Stolt och nervös gick jag längst Stockholms gator ner mot teatern med de guldiga detaljerna. Jag kände mig viktig, jag kände mig som en riktig dansare. Den stora porten var trög men väll inne var allt som i en film med folk i kostymer, deltagare med de allra finaste dräkterna och professionella makeup-artister som var redo att lyda vår allra minsta viftning. Jag blev förd till loungen där vi deltagare skulle göra oss klara inför våra uppvisningar och göra klart allt in i minsta lilla detalj. Håret skulle vara i en hård tofs med glitter i, dräkterna skulle sitta tajt men inte allt för stärkta och våra hållningar skulle vara perfektion. Men jag saknade något som alla andra deltagare hade på sin sida. Min mamma. Mamma jobbade, som vanligt. Hon tog alla pass hon kunde för att hjälpa mig i min satsning i dansen men det betydde att jag inte kunde få höra hennes kloka ord eller se henne klappandes i publiken under uppvisningen. Jag kunde bara berätta, berätta känslan av att stå där och känna lyckan sprida sig i kroppen och hur man fick publiken att häpnas av inspiration.

Framför den stora spegeln med ljusslingor runt om kände jag mig liten. Som om alla de andra var större och starkare än mig med mycket mer professionella nummer. Min sminktös gav mig självförtroende genom att berätta om alla unga tjejer hon har sett uppträda utan minsta fördel och kommit upp i toppen. Jag hade ett stort leende på läpparna när det var min tur att kliva in på den stora scenen framför domare som åskådare i mina nya skor och glittrande dräkt. Jag dansade som om jag aldrig hade gjort något annat, gav ut all energi som jag hade i min kropp tills jag föll. Halkade med min högra fot på det snygga trägolvet och landade med en duns inför allas ögon. Det var en mardröm, jag hade misslyckas på den största föreställningen i mitt liv, min allra första internationella tävling framför alla dem där människorna som nu skrattade. Skrattandes åt mig men jag fortsatte. Jag ställde mig upp och fortsatte där jag var utan att visa några känslor på förödmjukelse eller känslan av att jag hade misslyckas. Jag hamnade näst sist av alla andra deltagare varav den sista inte ens hade dykt upp.

Med tunga och ledsamma steg gick jag hem på dem gator som jag någon timme innan hade känt mig som en riktig dansare. Någon som passade in i toppen med de allra största men nu visste jag min plats. Min plats var där nere, under alla dem där stjärnorna för jag var bara ett enda stort misslyckande. Väll hemma slängde jag mig bara på sängen gråtfärdig och hade verken lust eller orken att packa upp min ryggsäck. Jag ville inte se mina nya skor, jag ville inte hålla i min glittrande klänning och ännu mindre tänka på dansen. Om jag bara hade kommit en placering högre så hade jag blivit kvalificerad vidare till mästerskapet i USA men den drömmen skulle bara förbli en dröm. Jag skulle ljuga för mamma, säga att allt gick bra. Det var bara hårdare konkurrens än vad jag var van vid och att domarna var stränga. Det var en bra ursäkt, jag ville inte såra henne hon har jobbat så hårt för att hjälpa mig hit jag är idag och jag kunde inte svika henne.

Mammas högljudda stämma ekade i hela lägenheten när hon stängde dörren i hallen. Klockan var sent efter nio men hon var lika glad som alltid och frågade gång på gång hur uppträdandet hade gått. Hon nästan hoppade på stället över att få veta allt i minsta detalj. Få höra om teatern, alla deltager, glamouren och känslan över att få uppträda på den stora scenen. Jag ljög, jag berättade hur underbart allt var men hur svår konkurrensen var och domarnas orättvisa bedömning men mamma var lika glad ändå. Hon klappade mig på axeln och sa ”det kommer fler uppträdanden och nästa gång då tar du dem, det gör du alltid”. Jag var bara inte lika säker på om jag ville det, att jag någonsin skulle kunna ställa mig på den där scenen igen och ha publikens ögon på mig. Jag nickade bara med huvudet och gick till sängs med min ouppackade väska liggandes vid sängkanten. Skoldagen efter var grå och tråkig och mina tankar snurrade över allt som hade hänt i den där stora teatern. Jag skulle gå på träning som alltid men jag hade ingen motivation och det märktes. Min hållning var långt ifrån perfektion och energin var på noll. Min tränare märkte det, som alltid när saker inte var som de skulle. Hon berättade om en liten tjej vars största dröm var att få uppträda på den scenen jag nyss hade uppträt på. Hur hon kämpade i flera år utan succé och när han var nästan 20 kom hon dit. Hon lyckades genom att kämpa och aldrig ge upp och såklart var denna lilla tjej hon. Jag försökte på nytt nu med hopp och framställningen till att kämpa sig vidare. Jag fick ny energi och jag kunde känna mitt hjärta slå hårdare i mitt bröst. Jag skulle bli bästa, jag skulle slå dem!

Flera dagar gick och jag blev bättre och bättre för varje träning. Sen fick jag det där samtalet, samtalet om att en ur deltagarna från förra tävlingen hade hoppat av på grund av skada och jag hade nu fått en chans. Jag hade en chans till på mig att visa att jag också var värd en plats till USA. Imorgon skulle jag upp igen, upp på den där stora scenen i den guldiga teatern för att ge allt. Satsa allt jag kunde och visa hur mycket jag har kämpat för att få den där platsen. Jag sprang hela vägen hem till mamma från träningen för att berätta de glada nyheterna men det fanns ingen mamma där. Dörren stod öppen men ingen mamma syntes till först jag kom in i lägenheten. Det enda mitt medvetande sa till mig själv var ”du måste ringa ambulans, NU!”

Sjukhusets vita väggar, orangea golv och blåa tak fick mig nästan till att få klaustrofobi. Det doftade handsprit och tvål och vart man än kolla så satt människor som hostade och klagade. Mamma hade hamnat inne på akutavdelning och än hade jag inte fått veta något om vad som hade hänt. Från köket och hit har all personal gjort allt med mamma och bara sagt att allt kommer bli bra. Men vad menade dem med bra? Mamma liksom bara låg där, som om hon sov igen alla dem timmar hon har jobbat senat under de senaste åren. Jobbat för att satsa på mig och jag svek henne, jag svek inte mig själv den gången utan jag svek min mamma och jag kommer nog ha svårt att förlåta mig själv och henne för det. Men mitt i mina tankar kom en man emot mig med blåa kläder och vit rock och satte sig i stolen bredvid med blicken nedsatt mot golvet. Jag kunde inte läsa av honom utan bara vänta på att han tillslut öppnade munnen och sa ”din mamma har tur som har dig unga dam, hon kommer att bli bra igen.” Han berättade om att hon hade fått en stroke men tack vare min snabbhet till telefonen så hade hon klarat sig och hon skulle bli bra. Doktorn berättade en hel del men jag var bara glad över att hon var okey tills jag hörde ett svagt ”har du någonstans att ta vägen nu medan din mamma ligger här? Kan jag ringa någon” jag skakade bara på huvudet och sa att jag kunde gå hem till min farmor men faktum var att jag inte hade någon. Jag hade ingen jag kunde gå till men jag ville ha det så, jag ville inte ha någon som tyckte synd om så jag gick bara ut genom de stora glasdörrarna till den stora parkeringen. Det var mörkt, det enda lilla ljus som fanns kom från gatlamporna. Inte ens månen var framme utan bara ett stort mörker och ett spöregn som vräkte över mig och min nya fina klänning.

Lägenhetsdörren. Låst men ändå så var det som att den stod öppen och jag kunde se rakt in i våran lilla lägenhet på våning 3. Våningen med den gamla förvirrade tanten bredvid och party prinsen rakt framför. Jag öppnade sakta dörren och gick in i våran hall som var ett kaos efter alla ambulans personal men jag brydde mig inte. Klockan var strax efter 4 på morgonen och jag behövde sömn imorgon gällde det, imorgon skulle jag upp där igen på den där scenen för att visa att jag plastade i laget. Drömlaget som skulle till USA och kanske kunde vara en av dem som fick åka. Tänk glamouren, sminktöserna, musiken, all dans och såklart alla familjer men just nu hade jag ingen. Det var jag mot alla andra men jag hade något som många glömmer och det är envishet och talang. Jag må vara mycket självlärd och haft det tufft men jag har aldrig slutat och min tränare som alltid har funnits där har fått mig att visa mina sanna styrkor som fått mig att kämpa vidare. Med det i mina tankar somnade jag och den natten var svår. Även fast jag var trött hade jag så mycket i mina tankar att jag knappt kunde blunda. Jag fick nog inte mer än två timmars sömn den natten. Så när klockan ringde vid åtta var jag helt slut efter allt grubblande och vridande men jag behövde den här chansen så det var bara att kliva upp och ta väskan för att gå. Jag höll nästan på att äta frukost men väll ute på gatan var det som allt hade släppt. Ny energi och tankarna fokuserade på en sak och det var dansen.

Genom dem där portarna stod jag åter igen i den guldiga lobbyn påväg upp till loungen för de sista förberedelserna innan det var min tur. Jag var inte nervös eller spänd snarare taggad på att ta revenge och visa vad jag går för. Jag skulle klara det denna gång, jag skulle bara göra det jag var bäst på men mest av allt bara ha kul. Det var min tid därute och med mammas ord i huvudet ”du tar dem, det gör du alltid” knöt jag mina nya fina skor och gick ut, ut på scen inför domarna som hade sina skarpar blickar rakt på mig. Men jag tänkte inte på det jag skulle bara dansa, dansa som jag gjorde på alla träningar som om jag inte gjort något annat och det var nu det började. Resan mot USA...

-Fortsättning följer-