Mörker och kyla. Två av dem sakerna jag fruktade mest och just nu var det det ända som fanns runt omkring mig. Som ett täcke som hade svepts över en med du kunde inte komma ut, man var fast där och en väg ut fanns inte någonstans att finna. Du kunde leta och leta men du skulle fortfarande vara inlindad av mörkrets skuggor och den iskalla kylan.

Allt har en början, som vilken annan historia som helst men alla är olika. Visa börjar med något lyckligt, andra något tråkigt eller om en hemsk olycka men för mig börjar den med något annat. Jag kanske inte är ensam om att få en ny början i livet där man faktiskt har fått en andra chans. En ny chans att börja om, som man sen bara slänger i sjön som om det inte betydde något. Att jag faktiskt hade fått en gång till på mig att vissa att jag kan göra bättre. Att jag kan vara den där snälla, härliga personen som lever för sina intressen som vilken annan människa som helst men såklart så skulle jag sumpa det också. Livet är en dans på legobitar och inte rosor som många brukar säga. Man kan tycka olika och alla har sina egna svårigheter och problem men dem där legobitarna är alltid där och förstör och sätter sig allt djupare och djupare in i fötterna.

Jag började simpelt med att ta dem där extra morgon promenaderna som folk brukar tjata om, vinka till grannarna och hjälpa till i kvarteret när det väll behövdes med det varade inte så länge som jag hade hoppats. Jag ville fortsätta ha det så, känna att jag faktiskt bidrog med något och inte bara förstörde, men det kom tillbaka. Alla dem där rösterna som ekade i ens huvud och sa vad man skulle göra som om man vore deras lilla marionett docka och det var dem som höll i trådarna. Jag hade gjort allt som terapeuter som läkare hade sagt åt mig att göra men de var fortfarande kvar där och skrattade åt mig. Man såg dem inte, man hörde dem bara som om du hade en hemlig öronsnäcka i örat som inte gick att ta bort. De var så många, de var inte bara en eller två röster utan de var ett helt gäng men de lät inte mänskliga. Mer som robot tonade viskningar som bad en att göra saker, göra saker som man egentligen inte ville men de tvingade en. Annars skulle de aldrig sluta.

Jag bodde enkelt i ett litet hus i ett litet kvarter som den större delen av året var lugn och fridfull med nästan inga bråk eller konflikter. Jag hade trevliga grannar som var allt från äldre par till mindre barnfamiljer som nästan alltid ville bjuda över en på fika med kaffe och småkakor. Jag gillade det här, jag trivdes. Var synd att jag förstörde allt bara. Att dem där rösterna fick mig att göra något som jag inte borde, något jag inte är stolt över att kalla "mitt", speciellt inte när de hade trott på mig och hjälpt mig. Jag förlorade mig i mig själv och när rösterna sa åt mig att göra det så ville jag inte först och struntade i dem en det var som att det inte gick, de drog i dem där trådarna och allt jag kunde göra var att lyda dem. De drog mig i armen som benen och fick hela min kropp i obalans men den gick efter trådarna, efter deras styrning. Jag sa åt dem att inte göra det, jag sa åt dem att det inte vore rätt utan att de borde sluta. Men jag kunde inte kontrollera dem när de väll hade börjat och legobitarna under mina fötter lämnade allt större blodspår efter sig ju närmare huset jag kom. Inte mitt hus utan den lilla flickan, flickan vars familj hade hjälpt mig målat om badrummet som lagat bilen åt mig när den hade börjat läcka olja.

Jag kan fortfarande se flickans ljusblåa ögon som om hon vore framför mig som om hon fortfarande satt där i sitt rum och lekte med sitt rosa dockhus med små hjärtan på. Men det gjorde gno inte tack vare mig, utan istället fanns där en annons i tidningen med rubriken "fem-årig flicka brutalt mördad" och det var jag som var den skyldige. Var min kropp som hade fått den rosa mattan i hennes rum röd från hennes egna blod och var min kropp som hade fått hennes tapet fläckig som om hon inte betydde något. Som om hon inte hade haft något värde och det var jag som fick ta skulden när det var dem där rösterna som hade gjort det, jag var bara den lilla delen som gjorde att de kunde göra det. Trådarna drog mina ben över fönsterkarmen och in i det ljus rosa sovrummet som en skugga som färdades längst med väggen och det värsta var att flickan med de blåa ögonen litade på mig. Hade tillit till mig eftersom jag var hennes vän eller trodde att jag var hennes vän. Jag kämpade emot men trådarna var starkare än min inre röst och kniven pressades rakt in i hennes rygg och in mot bröstkorgen. Jag högg igen och igen och igen som om det första högget inte var nog, som om jag inte ville att hennes nu blodiga läppar skulle kunna säga att det var jag. Att det var jag som hade gjort detta mot henne utan känsla för ånger.

Jag försvann lika fort som jag hade kommit in och jag lämnade bara henne där på golvet i hennes egna blod men jag kunde inte stå emot längre, de små rösterna hade tagit kontrollen över mig helt igen och fått mig att försvinna till den person jag en gång hade varit och ännu en gång skulle bli. Jag hade fått en ny chans att bli av med den personen men jag hade misslyckats och sumpat det och nu skulle ingen ny chans komma för jag var fast i det mörker och kyla som aldrig hade något slut utan bara ett enda stor hål som sakta slukade mig och förvandlade mig till någon jag aldrig skulle vilja vara men alltid kommer förbli, dansandes på de där smärtsamma legobitarna.