Det är juli och du säger ”fint att se dig igen”
fastän det är inne på sjukhuset och du är
den enda, första, som någonsin förstått mina jordbävningar,
sett dem även när de mest huserar under en vinterblek yta.
Solen når inte genom rökburen eller de tjocka glasen
som skiljer omvärlden från mig och blomdoften från
den torra sjukhusluften. Men du, du når ända in
även om vi bara ses korta stunder som när du ska sätta ännu en
perifer venkateter för ingen annan lyckats, mina kärl säger nej
precis som om hela jag skriker ut ’jag inte vill vara med längre’.

Det är oftast ensamt här, men ensamheten är de enda pauserna jag får, ensamheten är det enda stället där jag kan våga vara bara jag och låta tankarna ta plats. Det är juli. Jag får inte gå ut. Det hjälper mig inte att vara instängd
men jag kan inte litas på nog för att släppas ut på egen hand heller
,
jag skulle inte hamna här igen men livet med sjukdom pausar inte-
väjer sig inte ens för högsommarvärmen eller det ljumma sjövattnet.

Livet tar inte paus, inte mer än i ensamheten och jag vill ut
vill inte mer
längre
men är rädd att du ska glömma bort mig
om jag dör nu