Det är ju det där,
den där världen,
som man lever i.
En värld som går parallellt
med den ”vanliga” världen.
Ibland tar min värld väldigt långa kliv ifrån,
liksom slutar vara parallell.
Den backar bort för att söka skydd.
Ibland öppnar den dörrar för andra
som nyfiket knackar på,
och i många fall öppnar jag dörren.
Ibland har jag öppnat för fel typer.
Just då kan min värld kännas
utsuddad, nedkyld på något sätt.
Jag undrar just då varför jag ens skapade den?
Ordet ”konstig” ekar runt och färgerna
börjar sakta blekna bort.
Men sen händer det,
det otroliga,
som sker varje gång.
Precis innan alla färgerna
sugits in i det svarta ekot,
tänds alltid en låga,
som en liten lägereld,
som sakta men säkert
belyser allt som nästan färglöst blivit.
Allt återgår till sitt vanliga,
och min värld känns åter osårbar.