- Hörde du! Roffe tvärstannade så att jorden rök om
skorna.

- Visst hörde jag det där, svarade Gnylt. Han petade
försiktigt på näsan som han nyss slagit mot Roffes
ryggkista. Aj, aj...ont gjorde det.

- Det är en ung mö som ropar i nöd. Hon väntar på
att en ädel riddare ska störta fram och rädda henne.

Va, va, va pratar du för smörja, stammade Roffe
förvånat.

- Äsch, de va bara någe jag läst om i en bok, svarade
Gnylt och tog på sig en viktig min.

- Vid alla kringlor å kometer, är´u alldeles stångad
under kålblasten. Har´u låtit lura´rej av någon
gammal bok..... nu igen.

- Äh, kom så går vi fram å kikar istället, svarade
Gnylt en aning förläget. Han tassade varsamt fram
mot ljudet.
Strax upptäckte han vad det var. Det var en liten
älva som sprattlade i en rosenbuske. Den tunna
fina kjolen hade trasslat in sig i taggarna och ena
foten satt inklämd under en av buskens rötter.
Förtvivlat hördes älvan snyfta.

Mirjamina, Mirjami-mo,
lija mi lilja, mi mo,
skogen klämmer över min sko
kjolen den fina, sticker så vasst,
taggarnas törnen håller mig fast,
hjälp mig, hjälp mig,
jag sitter fast.

Den spröda älvan som kallade sig för Mirjamina,
fäktade desperat med armar och ben. Det enda hon
lyckades åstadkomma var att hon än värre snodde in
sig i riset. Lilla Mirjamina såg så ledsen och övergiven
ut, att Gnylt nästan började snyfta när han såg henne.
Med ett brak välte han omkull sig på backen. Med
klumpiga rörelser makade han sig mot älvan i rosen-
busken. Ögonbrynen vek sig ledset nedåt... med en
hunds våta ögon tittade Gnylt in i busken. Hans
förställda röst jollrade tafatt och tillgjort mot henne.

En tocken lille pille tösabit,
så len som sammet,
så söt så vit,
som ett snutte socker-gotter-gryn,
på detta viset,
i rosenriset,
famnar ho te skyn .

Älvan tittade överraskat på Gnylt. Den stora munnen,
det stora oborstade flinet....fick henne att darra, när de
två väldiga gröna ögonen nyfiket borrade sig in i henne.

- Jag heter Mirjamina svarade älvan och skälvde i hela
kroppen, jag sitter fast här i busken. Jag och mina
systrar var ute och dansade i skogen, när jag plötsligt
fick se en liten fjäril. Den hade trasslat in sig i spindel-
nätet som finns här i busken. Jag stannade för att hjälpa
den loss, då fastnade jag själv istället.
Älvan grät förskrämt och lade händerna över ansiktet.

- Snälla, snälla troll hjälp mig loss så jag kan flyga ifatt
mina systrar. Dom undrar säkert vart jag har tagit vägen.

- Hö, loss va´re, hö, hö!

Gnylt var så betagen i den lilla älvan att han inte fick fram
orden. Hans ögon glänste som förhäxade då han åter igen
svarade henne.

Mirjäminä lillä finä,
slutä mä å grinä,
ho ä så go å grann,
som ingen ann,
så söt i nosen,
gladare grann,
ä ho sötare än rosen.

Med ett gräsligt leende visade Gnylt hela tandraden
av kantiga, sneda....och krokiga tänder. Man är väl ett
charmtroll, tänkte han självsäkert och killade varsamt
älvan under hakan.
Mirjamina svimmade nästan när hon såg Gnylts varg-
lika käkar. Darrande kröp hon ihop bakom nyponbladen.

- Sluta, sluta, du skrämmer ju vettet ur älvatösen, hojtade
Roffe som förstod det hela. Du måste gå varsamt fram
med fina fina flickor. Se på mig hur man gör.
Roffe flinade upp sig så att hela ansiktet blev till ett enda
stort leende.

- Jamän de va ju så där ja gjorde, svarade Gnylt förargat.

- Nåja, nåja, så här då...svarade Roffe. Han log igen men
den här gången log han bara lite grann i ena mungipan.

Gnylt trodde knappt sina ögon. Aaaah, nu fattas det bara
att tandtrollen visar sig i vita kjolar mellan tänderna...också.
De där flinet har han säkert övat på i hemlighet, sjutusan
lusar vicken smilfink. Han suckade en aning uppgivet.
Ja å min lurviga, drulliga päls...fylld me både malhål å
loppbett. Tänk om man ändå finge få vara en lille älvapöjk.
Kanske de går om ja badar i en tunna stuvad me honung
å mjölk. då blev kanske lika skinande grann som di där´a
älvapöjkarna. Han kurade ihop sig så mycket han kunde,
ja kan ju låtsas lite grann i alla fall. Låtsas att ja är en liten
älvaprins som just hittat sin prinsessa.

Roffe hade under tiden befriat älvan, han gjorde sitt bästa
för att vara henne till lags. Gnylt kikade mot älvan och
sträckte på sig igen. Han gick fram mot Roffe. Han tittade
storögt. Älvan satt omtumlad i en av Roffes stora labbar.
Hon ordnade så gott det gick till sina kläder. En liten
skinande kam upp ur en osynlig ficka. Mirjamina vinkade
sedan blygt åt Gnylt att komma fram.

- Vadå jag, flämtade Gnylt andlöst och pekade på sig själv.
- Ja snälla troll kom fram hit så jag kan spegla mig i dina
ögon. Jag måste försöka reda ut mitt trassliga hår.

Med tummarna under hängselstroppen stolpade Gnylt
malligt fram. Han tog sig så nära Mirjamina han någonsin
kunde. Varsamt sänkte han huvudet, så att det kom i jämn
höjd med Roffes hand.

- Är´e bra så, viskade han och försökte se oberörd ut.
- Ja de blir bra så, fnissade älvan med en klingande röst.
Det lät lika sprött som när vatten droppade ned på en
kristallklocka. Varje gång Mirjamina talade, sjöng det
ljuv musik i trollens öron. Roffe och Gnylt himlade med
ögonen, de befann sig långt, långt borta i en annan värld.

- Ja är färdig nu, fnissade älvan förtjust. Hon log ett
rosigt leende åt de två drömmande trollen. De såg ut
att segla omkring i den sjunde himlen.

- Va, va...färdig? Hur står det till me den lille foten då,
mumlade Roffe. Gör det inte ont. Han petade en aning
skälmskt med lillfingret på den.

- Det ordnar sig nog, bara du släpper ner mig igen,
svarade älvan.

- Kommer alri på fråga, kommer alri på fråga.... järn-
spikar å knåda. Ja bär´ej tebaks på stubben, skorrade
Gnylt. Ivrigt trängde han sig fram. Han förde ut ena
handen mot Roffes labb och försökte nästan knuffa
över Mirjamina i den. Hon vacklade till lite grann av
stöten.

- Hö, hö, de dä va´re klåfingrigaste klogrepp ja va´tt
me om. Gå hem å morsgrisa me gammelmor din
istället, hö, hö, hörru´du´ru. De här reder ja upp.
De ä ja som kånkar Mirjamina tebaks, svarade
Roffe förnärmat. Med en puff stötte han till Gnylt.
Han tumlade ner i gräset med ett vresigt rop.
Snabbt var han på fötter igen.

- Jaså´ru, du vill slåss. Kom an bara, här ska´ru få se
på gnistor, väste Gnylt uppretat. Han kurade ihop sig,
joggade lite med fötterna, hoppade och puffade sedan
ut med nävarna i luften.
- Kom an ba´, fräste han morskt och gick hotfullt mot
Roffe. Ena handen åkte ut. Den stannade darrande
framför Roffes ansikte, som om han tvekade. Men nej,
med ena fingret knäppte han till näsan på honom.

- Aj! Roffe tog sig med den fria handen över näsan.
De där ska´ru få för.
Han tog ett steg mot Gnylt, grabbade tag i hängsel-
stroppen till byxan och drog i den så mycket att det
knakade..
- Riiiiitsch! Med ett brak lossnade den.
Roffe rasade åt ena hållet. Åt det andra tumlade
Gnylt med byxor och ben ihop trasslade. Mirjamina
passade då på att hoppa ur handen på Roffe.
Med ett skrän som fick trädkronorna att höja sig,
brakade trollen ihop igen. Ludna armar, rufsiga
kalufser, pälshår, loppor, och skräniga rop blandade
sig i en enda hög av illvilja å skrik. Ur det virvlande
molnet hördes AJ, USCH, FY, ååå NEDRANS
KALSIPPER.




Fortsättning i Kapitel 11 del 2