Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En dag i livet


Traktorbatalj

Ibland undrar man vad andra människor tycker och tänker om en när det bara blir en ögonblicksbild för två människor som sitter i en förbipasserande bil. Som idag när jag iklädd svart vintermössa nerdragen över öronen, knälång rödfärgad vinterjacka arbetande på en hyggeskant i 33gradig värme med att dra ihop björkstockar. En sådan kortvarig projektion måste väl gynna en fördomsfull kommentar inuti den passerande bilen.

"Den där måste vara spritt språngande galen"

Kanske?

Kvällen innan hade jag monterat tillbaka hydraulslangen på baklastarn, som jag varit tvungen att låna till skogstraktorn ”Stalon” tidigare. Detta på grund av att en slang gått sönder på Stalon. Under gårdagen hade en som heter Roland tillverkat en ny slang med den gamla som förlaga och som nu satt monterad på Stalon. Detta hade jag främst gjort för att jag behövde baklastaren (BM Volvo 222 ) till att dra upp tio björkar som låg på andra sidan bäcken, kvistade på en väldigt oländig bit mark. Tanken var att jag medelst ett grönt rep (gamla modellen av blårep) skulle dra fram dem till ”fast” mark för vidare transport medelst bil och släp (Fiestan) till hemmet.

Glad i hågen gick jag på morgonen till baklastaren och klämde mig in mellan ratten och högra sidoväggen. Slog mig ner på den ogenerösa stolen bakom ratten. Framlutad sträckte jag fram fingret till startknappen. Den startade omedelbart.

Avbruten av stickande smärtor runt högra knäet ser jag plötslig ett tjugo, tretti tal getingar flyga runt knäet. Jag rusar upp slänger på kortast möjliga tid ut min kropp från de flygande angriparna. Jag hade knappt sett en geting förut i sommar. Förklaringen fick jag nu, detta var deras föreningslokal. Upp till kamp emot kvalen, eggade jag upp mig själv med. Utanför traktorn går jag till insprutningspumpen när det värsta smärtorna avtagit och stannar motorn med en spak där.

Nu får jag inte förhasta mig, strategin måste bli uttänkt innan slaget börjar

. Hade jag tur var getingarna bara där på ett möte. Värre var om de hade ett bo där.

Till verkstan,hämta bensin där sedan in och hämta en tom pumpflaska för fönsterputs som fylldes med bränslet.
Åter till baklastarn, tur att dörren var avtagen för sommarn. Sprayade bensin runtom i hytten, även genom takluckeöppningen. Tyckte att antalet fiender avtog men när jag återkom efter att ha laddat flaskan en gång till förstod jag att de antagligen hade ett bo därunder förarstolen på grund av det stora antalet flygare som nu åter samlats.

Till verkstan, hämtade en gryta vilken fylldes med ett par centimeter bensin och svarta plastbitar. Jag ville försöka röka ut dem. Det var ingen lyckad satsning. Men när det hade minskat rätt bra igen startade jag motorn och baklänges tryckte jag in kopplingen och lade i växeln. Stående framför pedalerna backade jag sedan traktorn 25 meter och stannade den igen och gick och fyllde bensin igen. Med högra handen på bensinflaskeavtryckaren startade jag ånyo traktorn och körde den ner på gården alltmedan jag duschade de arga flygarna Jag hade lagt märke till att traktorn hade stått i nordväst, där det är minst solsken under dygnet. Ny ställde jag den så att solens strålar sken rakt in i hytten och på mig.

Gick sedan in och beväpnade mig med en burk hårspray och en med tunt rostoljeskydd.
Nu var jag redo för slutstriden. Jag tömde hårsprayen och lyckades decimera kolonin ytterligare.
Kläderna hade jag anpassat till omständigheterna.

Tjock röd vinterjacka, svart vintermössa, handskar och gummistövlar. Jag tog mod till mig när jag sprutat ur det sista ur hårsprayen.

Nu eller aldrig!

Jag fumlade av nervositet när jag tryckte på knappen som frigjorde sätet, drog stolen mot mig, fick lös den, kastade den till marken.
Mycket riktigt! Ett listigt gömt bo mitt under stolen fastsatt i stoppningen.

Petade sönder boet och höjde stolen och dängde den i backen upprepade gånger.

Utpumpad, hämtade jag grönrepet och sprayade en sista gång med bensin innan jag höjde lastaren och gav mig iväg till allmän beskådan nere på hygget vid vägen mellan Bredbyn och Junsele, där nya svettningsrekord skulle sättas inom kort, iklädd min tjocka, röda, knälånga vinterjacka

 




Prosa av Mats VIP
Läst 266 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-07-17 23:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats
Mats VIP